F8B :125 Brattfors | Kungl Svea Flygflottilj F 8 Barkarby

:125 Brattfors

Krigsgrupperingsplats :125 Brattfors identifierades och besöktes 2015. Platsen byggdes aldrig ut och av förberedelser syns det inte några spår.

:125 Brattfors sett från ovan under sjuttiotalet.
Foto: Lantmäteriet.

Principskiss över grupperingsplatsen.
Källa: FortV.

Dags för en anektot i modern tid

Det är tidig höst 2015. Jag och Håkan befinner oss mitt inne i Gästriklands skogar på jakt det efter det som aldrig hann byggas. Vi har parkerat bilen längs med en grusväg och går upp längs vägen på den första bilden nedan. Beväpnade med en principskiss och en massa förhoppningar fortsätter vi framåt ytterligare en bit och strax kommer vi fram till vägens slut som är en liten gräsbeklädd vändplan. Framför vändplanen tornar det upp en liten kulle. Till höger om kullen går det en mindre skogsväg som fortsätter in i den täta skogen. På vänster sida är det mer av en bred stig. Vi tittar ner på principskissen, plantskolan som vi körde förbi på vägen hit borde geografiskt ligga rätt med tanke på var vi står. Det råder inget tvivel - vi är på rätt ställe!

Vi tar åt höger. Fortsätter in i skogen. Vi stegar upp 50 meter. På höger sida finns det en glänta. Precis där den borde vara. Gläntan är täckt med gräs och några få små buskar. Vi tar fram våra kameror och börjar fotografera det som skulle bli platsen för robotplatta 4. Efter ett par minuters fotograferande känner vi oss nöjda. Vi packar ner våra kameror och ska precis fortsätta mot den tilltänkta platsen för robotplatta 3 när vi längre fram på skogsvägen ser en äldre man komma gåendes mot oss. Han ser ut att vara i omkring 70 år och är klädd i blå verkstadsoverall och gröna gummistövlar.

Han kommer fram till oss, stannar och tittar på oss från topp till tå. Jag spänner upp mitt allra bästa leende och säger "Hallå där, nu undrar du säkert varför vi står i din skog och fotograferar gräs och buskar?!". "Njaa" säger han lite luttrat och fortsätter "Jag antar att ni är stockholmare och ni håller ju på med en massa konstigheter, så nej - egentligen inte". Han tar ansats för att gå vidare med hejdar sig plötsligt och säger "Jo, det är faktiskt lite konstigt, även för stockholmare, det är ju trots allt lördagsfömiddag. Så vad gör ni egentligen här i min skog?".

Vi börjar berätta om Rb 68 och om förstärkningaalternativen. Hur man farit runt i skogarna för att leta efter nya platser att bygga krigsgrupperingsplatser på och vi visar både principskiss och rekognosceringsrapport över den tilltänkta platsen här i hans egen skog.
När vi berättat klart så står han tyst en liten stund. Det ser ut som om han funderar på någonting. Efter kanske trettio sekunders total tystnad utbrister han "Jaha, nu förstår jag. Det tog många många år, men nu förstår jag äntligen!". Och så började han berätta.

Våren -71 befann han sig hemma i sitt familjehem vilket var en gård som låg ungefär en kilometer ifrån den plats där vi nu stod. Han hade precis muckat från lumpen och i väntan på höst och fortsatta studier så spenderade han den mesta tiden hemma på familjegården. Det var en mycket varm vår och han och hans far höll på att byta tak på en ladugård. En förmiddag ropade hans far ned honom från taket och väl nere på marken så berättade fadern att han varit en sväng inne i skogen och där på håll sett ett gäng män i vita skjortor och slips som gick omkring och mätte och skrev ner saker i block och på papper. Det här tyckte fadern inte alls om, han hade visserligen inga skulder men han kunde ge sig fan på att det var skattmasen som var ute för att se om de kunde sno åt sig lite mer skattepengar från en ärlig skogsbrukare. Fadern överlade en kort stund med sig själv om hans skulle hämta haglebössan och dra iväg några skrämselskott så att skattamasarna blev rädda och åkte därifrån, men han besinnade sig snabbt och kom fram till att det sannolikt inte var någon vidare bra idé. Istället hämtade han sin son och tillsammmans smög de tillbaka in i skogen och observerade på håll männen som gick omkring där med sina slipsar, papper, pennor och övriga prytlar.

Dagen efter smög de sig åter in i skogen tidigt på morgonen för att se om männen i de vita skjortorna skulle komma tillbaka. Och det gjorde de! De stannade inte lika länge som dagen innan, men de stannade iallafall tillräckligt länge för att sonen (dvs han som vi pratade med i skogen) skulle lägga på minnet att en av männen i vita skjortor också hade glagögon med kraftiga svarta bågar.
Efter denna dag så såg de aldrig männen igen. De hörde heller aldrig något ifrån vare sig skattmasen eller någon annan statlig eller kommunal instans. De frågade runt lite bland grannarna men ingen hade varken sett eller hört något. Männen i skogen var kort och gott ett mysterium som de med lite lagom jämna mellanrum brukade prata om ända fram till faderns död. När fadern dog ärvde sonen familjegården och nu bodde han där med sin fru.

Men så en höstdag 2015 så fick han sitt svar. Han vet nu vilka männen i de vita skjortorna var och varför de var där. Och detta fick han veta för att han just denna dag hade valt att gå på en lite längre skogspromenad än vad han vanligtvis brukade göra. 44 år senare stöter han på två personer med kameror mitt i hans skog som vet vad det var som skedde i skogen de där två soliga majdagarna -71.
Och mannen med glasögonen då, vem var han? Jo, det var en person som var mycket djupt involverad i arbetet med utformningen av förstärkningsalternativen och en person som vi har haft mycket kontakt med genom vår forskning. Han har bekräftat att de var tre till antalet som åkte iväg på den rekognosceringsrundan, och att han var den enda av de tre som bar glasögon. Ibland är världen kanska liten.