Alternativa krigsgrupperingsplatser.

Författat av Fredrik Lagerlöf.

Parallellt med arbetet med förstärkningsalternativen pågick det även ett arbete med att ta fram ett flertal alternativa krigsgrupperingsplatser. Idén för dessa alternativa grupperingsplaster härstammar från en studieresa till Schweiz under sent 60-tal där personal från robotavdelningen på flygstaben skulle observera det praktiska arbetet på en schweizisk robotbataljon. Man konstaterade ganska snabbt att det schweiziska upplägget, ur svensk synvinkel, var relativt kostsamt, relativt krångligt och till viss del även opraktiskt. Systemet var i Schweiz ett fast system och enorma summor hade spenderats på stora hårdgjorda ytor och andra gjutna detaljer. Exempelvis hade man istället för att lyfta robotarna till och från lastbil med kran som här i Sverige valt att gjuta stora nedfarter i vilka robotlastbilen körde ner. På båda sidorna om nedfarten fanns av- och pålastningsytor. När lastbilen kört ner hamnade flaket i markhöjd och man drog roboten, som var lastad på en vagn, från flaket till avlastningsytan för vidare transport till lavetten.
 
Väl tillbaka i Sverige började man skissa på ett alternativ till de grupperingsplatser som vi redan hade i Sverige men med ett betydligt enklare upplägg. Ett förslag presenterades sedan för CFV och man fick klartecken för vidare projektering. Syftet med dessa alternativa platser var flera. Exempelvis var det tänkt att man i ett tidigt skede skulle kunna snabbgruppera vid någon av dessa platser, avlossa ett eller två skott för att därefter omedelbart omgruppera till en ordinarie krigsgrupperingsplats. De skulle även kunna användas i ett sent skede ifall ett kompani redan nyttjat sina ordinarie krigsgrupperingsplatser och trots detta fortfarande robotar kvar. Platserna skulle även kunna fungera som en slags samlingsplats för delar av olika förband. Exempelvis så skulle delar av ett reducerat kompani från F 12 kunna sammanstråla med ett reducerat kompani från F 13 vid någon av dessa platser och där forma ett ”nytt” kompani.
 
Man planerade för alternativa platser längs med i princip hela östkusten, från Malmö i söder till Luleå i norr. Upplägget skulle vara mycket enkelt och till skillnad från de övriga krigsgrupperingsplatserna (förstärkningsalternativen inräknade) vilka innehöll en slinga och ett flertal hårdgjorda ytor och olika fundament för master, skulle dessa platser inte innehålla någon som helst infrastruktur. Istället hade man valt att rekognoscera större parkeringsplatser, sandtag och andra liknande platser där det redan fanns godtagbara hårdgjorda ytor. Således behövdes det inte göra några förberedande arbeten förutom att platserna för belysningsradar och robotgruppcentral skulle vara inmätta.
Man avsåg att använda den transportabla robotplattan i metall för uppställning av robot och man hade även tagit fram ett transportabelt mastfundament (utprovningar med denna skedde vid F 17) som skulle användas för att resa SM-masten. För samband hade man för avsikt att nyttja Televerkets nät och därför skulle dessa platser ligga närheten av ett tele-skåp. Varje robotkompani var i grund utrustat med en fälttelefon M/37 (en så kallad fältapa) och ett hundratal meter telekabel.  Anledningen till detta var bland annat att telefon och telekabel skulle fungera som "reservsystem" ifall man av en eller annan anledning inte kunde sända via länk. I ett sådant fall kunde man koppla in telefonen och upprätta samband med Lcf via Televerkets kabel, antingen via den tonvalsväljare som fanns vid varje grupperingsplats eller via vilket teleskåp som helst om nöden krävde det. Både dessa förfaranden övades. Televerkets system var så konstruerat att det alltid fanns överkapacitet. Med andra ord, det fanns mer kapacitet för teletrafik än det som nyttjades. Detta garanterade att man ”alltid kom fram". Om, och då verkligen om, kapacitet saknades och linjerna var fulla kapade man helt enkelt en befintlig lina och ringde på den. Även detta övades. Vid de alternativa platserna skulle således kommunikation med Lfc upprättas via telenätet. Vid ett sådant förfarande tog man emot måldata via telefon och matade in den manuellt i rbgc för att därefter tända brr och slutligen skjuta.
 
Man var medveten om den utveckling som pågick när det gällde sattelitfotografering och trots den höga sekretessen räknade man med att de flesta av fasta krigsgrupperingsplatserna skulle vara kända av motståndaren. Då dessa platser, som ovan beskrivet, skulle ha ett betydligt enklare upplägg så hade man en förhoppning om att de i stort sett skulle vara omöjliga att hitta. Genom denna taktikutveckling skulle en motståndare aldrig veta om det fanns ett robothot eller ej. Inte ens om man bekämpade fasta och kända grupperingsplatser. Totalt hann man rekognoscera sex platser. I närheten av orterna Tuneberg i Södermanland, Nyvik och Valdemarsvik i Östergötland, Västervik och Jämjö i Blekinge samt Perstorp i Skåne innan arbetet avbröts i mars -73.