Författat av Håkan Wall.

Andra förband att göra en kontrollskjutning vid RFN (RobotFörsöksplats Norrland) var F 17, uppdraget tilldelades 171:a robotkompaniet. Dessa skjutningar var ingen övningsverksamhet utan enbart till för att kontrollera systemet. Vi har mycket lite information om deras resa eller när de anlände till punkt C, som är platsen på skjutfältet där kontrollskjutningen skulle utföras, vi vet dock att resan tog 5 dagar då högsta tillåtna hastighet var 30 km/timme. Transportens etapper var från F 17 till F 3 Malmen, därefter till F 16 Uppsala, F 15 Söderhamn och sista övernattningen på I 20 Umeå.

Transportledare Gunnar Lindh ger order inför avmarsch från F 16, Uppsala.
Foto: Åke Olsson.

Åke Olsson, robotplutonchef, berättar att inför sista etappen upp till skjutfältet var det mycket snö och svår halka. Transportledare Gunnar Lindh beordrar: Slirskydd på, tid 45 minuter. Åke minns att man hade övat med bilförarna att sätta på snökedjor vid ett tillfälle, dock hade detta skett på ett jämt hangargolv på F 17, där fanns varken snö eller kyla. Att dessa skånska pågar som knappt sett snö skulle klara uppgiften inom angiven tid var en omöjlighet. Det var fem personer, inkl. Åke själv, som kunde montera snökedjor, så i praktiken fick de göra detta medan övriga tittade på och frös. Tidsåtgång, över två timmar.

Ingmar Persson, Telub, har fört dagbok för sin egen resa. Han åker från Telub i Risinge den 26/2 och anländer till punkt C den 3/3 och då är förbandet på plats. Så här berättar Ingmar om färden till Norrland, ” Det här året körde jag zonrörsprovbussen från Risinge till punkt C. Provutrymmet i bussen var lika hemligt som zonrörsprovrummet i Risinge. Reglerna för tillträde var desamma, dvs. inga obehöriga. Att köra bussen betydde inte att man fick tillträde till det låsta provutrymmet. Det betydde också att bussen inte fick parkeras var som helst under natten. Våra färdväg med övernattningar var inplanerade i förväg och uppställningsplats inbokad innanför grindarna på militärförläggningar. Bussen skulle parkeras i direkt anslutning till vaktkuren så att vakten hela natten kunde bevaka den genom ett fönster. Tidpunkt för beräknad ankomst fanns med i beställningen. Om vi inte kom fram i tid kunde vi räkna med att bli efterlysta. Under resans gång fick vi ganska snart en känsla av att vara bevakade, titt som tätt dök det upp en svart Volvo Amazon i backspegeln. Trots att bussen inte gick mycket fortare än 70 – 80 km/tim höll den sig hela tiden en bit bakom och plötsligt var den borta”.

Detta år var befälen förlagda i Kåbdalis jägmästarboställe, där fanns rum, matställe och bastu, dock var det ganska slitet. Boendet var ledigt eftersom det inte var säsong för skogsarbete. De värnpliktiga förlades i en nedlagd skola där de fick sova på madrasser direkt på golvet.

Åke Olsson berättar att divisionschefen kapten Nils Börjesson tryckte på att alla skulle vara försiktiga på vägarna för det rörde sig mycket ren i området. Det udda i den historien är att Börjesson själv körde på en ren samma kväll.

Det var brukligt att divisionschefen ingick i skjutledningen. Därför var Nils Börjesson inte aktuell som robotstridsledare (rbstriled) under kontrollskjutningen. Övriga medverkande rbstriled var Karl-Erik Odebo, Alf Olsson och Gunnar Lindh.

Det var mestadels fint senvinterväder under vistelsen, med solsken och mycket snö. Under ledig tid ägnade sig många åt skidåkning. I Kåbdalis fanns både möjlighet till utförsåkning och längdåkning. Åke Olsson berättar att på kvällarna åkte de skidor i elljusspåret i Kåbdalis, ibland blev det sent pga. övertid på punkt C och vid flera tillfällen släcktes belysningen i spåret och de fick ta sig till mål i månskenet. Rolf Gustafsson, elplutonchef, minns ett tillfälle alldeles särskilt. Som vanligt var det sent på kvällen, Rolf hade hamnat en bit efter de övriga i skidspåret och när han kom fram till en riktigt brant nedförsbacke insåg han att den backen översteg hans skidförmåga som boende i södra delen av landet. Han bestämde sig för att vända och åka tillbaka samma väg de kommit. Just då blev klockan 23.00 och belysningen slocknade. Han fullföljde dock sin plan i mörkret men under tiden hann hans sällskap att bli oroliga över vad som hänt eftersom Rolf var försvunnen.
Även Ingmar Persson åker skidor i Kåbadlis men även i Vidsel och Älvsbyn. 

När Ingmar Persson anländer till punkt C står robot 4761 på lavett. Förbandet har anlänt några dagar innan. Några robotar flögs upp med Hercules berättar Rolf Gustafsson, han minns detta väl för han flög upp i samma flygplan. Den 4/3 monteras startrakettändare i 4761 och robot 4762 läggs på lavett 2. Det blir övertid den dagen till 21.00 vilket inte är ovanligt. De närmaste dagarna körs robottester och zonrörsprov samt att termobatterier aktiveras och monteras. Även 4762 får sina startrakettändare den 7/3.  Den 11/3 är det sol och -25° C, denna dag gör man totalprov och i slutet av dagen visar alla tester ok inför morgondagens planerade skott. För säkerhets skull monterar man stratrakettändare i den tredje roboten, 4749, som finns på plats

Så här ser det ut när Ingmar Persson anländer till punkt C. En robot på lavett och mycket snö. Längst till vänster syns belysningsradarn med individnummer 509.
Foto via Arboga Robotmuseum.

På lavetten närmast står robotindivid 4761 och längre bort 4762. Bägge robotarna har startrakettändare monterade. Inom de närmaste dagarna kommer bägge dessa robotar skjutits iväg.
Foto: RFN.

Den 12/3 testas all utrustning åter igen, Ingmar har noterat att robotprov av 4762 är ok men att ett fel uppstått i robotgruppcentralen (rbgc), när detta är åtgärdat är allt klart för att skjuta. Skott kommer att ske med 4762. Nedräkningen avslutas och klockan 11:42 trycker rbstriled Karl-Erik Odebo i rbgc på FIRE-knappen. Bredvid honom satt Rolf Gustafsson som systemövervakare. En målrobot 02 kommer rakt mot robotgruppen på en höjd av 10.500 meter och målavståndet är 40,3 kilometer när skottet går. Ingen störning förekommer (skott mot mål i störd miljö börjar man med 1970). Robotens flygtid till mål är 64 sekunder, och målet passeras så nära som 4,3 meter (vi har inte hittat någon uppgift om vilket avstånd som var gränsen för att skottet skulle räknas som en miss, men logiskt bör det vara halva verkansdelens diameter, alltså ca 27 meter). Dock utlöser inte zonröret stridsdelen så målroboten förblir hel. Det var inget tekniskt fel utan målytan var för liten på målroboten. En analys visade att skottet mot ett ”riktigt” mål hade blivit en fullträff. Detta tillfälle är enda gången som skjutledningen behöver ge order om att roboten ska sprängas från marken, annars fortsätter den tills bränslet tog slut. Innan kontrollskjutningen 1970 installerar man i målroboten en s.k. Luneberglins som förstärker ekot så att den lilla målroboten verkar vara ett större flygplan.

Skott 1, den 12:e mars 1969. Robotindivid 4762 lyfter. Notera det övre väderskyddet till en av rammotorerna till höger i bilden.
Foto: RFN.

Hela tiden på punkt C tillbringade Åke Olsson vid lavettplatsen och vid skotten skulle han med manskap ta skydd i en betongbunker strax intill lavettplatsen. Han tyckte dock att hade han arbetat sedan 1965 med denna tingest så skulle han i alla fall se ett skott, därför kröp han ut ur skyddet och lyfte huvudet över kanten när första skottet gick. Det höll på att gå riktigt illa, ett av rammotorns bakre väderskydd kom farande som en frisbee och höll på att kapa av honom huvudet. Han skrattar idag (2023) åt händelsen och berättar att han inte hade någon tanke att göra om det vid nästa kontrollskjutning 1975.

De närmaste dagarna förbereder man och testar 4761 och även 4749 som läggs på lavett den 13/3.
 

Robot 4749 ligger nu på lavett, som syns på bilden är även på denna robot startrakettändarna monterade.
Foto: RFN.

Nästa skjutning är planerad till den 15/3. Alla är på plats på punkt C klockan 01:30 för att förbereda inför skottet. Ingmar Persson noterar en övertid på 11,5 timmar denna dag. På morgonen är det sol och -12° C. Allt fungerar, vädret är bra och nedräkningen slutar 08:15 med att robot 4761 lyfter från lavetten. Vi saknar tyvärr uppgift om vem som var rbstriled denna gång, enligt mina kontakter bland F 17 personal bör det ha varit Alf Olsson då han varit längre i tjänst än Gunnar Lind, men ingen kan idag säga vem skytten var.
Denna gång kommer målroboten på 10.000 meters höjd, målavståndet är 39,7 kilometer och målbanan är i 45°:s vinkel. Zonröret löser ut stridsdelen och målroboten skjuts ner. Passageavstånd beräknas till 10,5 meter och skottet räknas som träff. 

Bildserie tagen av kamera på målroboten. Målroboten nertill i bild, man ser t.o.m. kronmärke och individnummer på denna. Eldsmolnet från stridsdelens explosion syns som ett vitt moln till vänster.
Foto: RFN.   

Denna bildserie kommer några tusendels sekunder senare än den tidigare och i sista bildrutan blir allt vitt när målroboten träffas.
Foto: RFN. 

Nu blev det några dagar som man packade ihop utrustningen. Ingmar Persson berättar att han den 18/3 var med i en helikopter som bärgade bakkroppen till 4762. Inga delar som fientlig makt kunde ha nytta av fick lämnas ute i terrängen. Även målrobotarna bärgades efter varje skott.