Stridsdel

Säkerhets- och armeringsdonet (safety and armingmechanism) består av en hermetiskt tillsluten box av aluminiumlegering som är placerad i stridsdelsrummet. Boxen innehåller två identiskt lika mekanismer som arbetar oberoende av varandra. Mekanismen består av en lättmetallram med två runda stavar monterade längs med och genom ramen. På stavarna är en g-vikt och en detonatorbärare monterade och mellan dessa finns en spiralfjäder monterad på varje stav.

Säkerhets- och armeringsdonet i stridsdelsrummet. Notera ovan till höger att zonrörsantenn är demonterad. Till vänster om donet är stridsdelen, hur den är fastsatt i roboten syns nedanför donet. 
Foto: British Aircraft Corp Ltd via Ingmar Persson 

Säkerhets- och armeringsdonetsfunktion är att osäkra stridsdelennär robotenbefinner sig på säkert avstånd från lavettplatsen. För att säkerhets- och armeringsdonet ska ha möjlighet till detta måste det först utsättas för en oavbruten acceleration av minst 14 g under 2,5 sekunder. När accelerationen påverkar g-vikten förflyttas den bakåt mot detonatorbäraren och de nu komprimerade spiralfjädrarna pressar detonatorbäraren mot sitt ändläge.
Denna förflyttning är reglerad av ett urverk med ett steghjul, utväxlingen ger en korrekt förflyttningstid för detonatorbäraren till det läge där stridsdelen är osäkrad. Efter 2,5 sekunder låses g-vikten i sin position och spiralfjädrarna trycker detonatorbäraren sista biten till armeringsläge och ett antal elkontakter på varje bärare sluts och därmed är stridsdelen osäkrad. Hela armeringsprocessen tar 6,0 sekunder från att accelerationen når 14 g. I armeringsläge är det mekaniska skyddet mellan sprängkapsel och stubinrör avlägsnat, elkontakterna i avfyrningskretsen är slutna, sprängkapseln är placerad mitt för stubinröret och detornatorbäraren är låst på sin plats. När en strömpuls från zonröret når eltändaren så spänger den en sprängkapsel som i sin tur får sprängmedlet i stubinröret att explodera. Stubinröret löper från armeringsdonet till detonatorn i stridsdelen och är fyllt med sprängmedel.    

Ovan och till höger: Sprängskiss av säkerhets- och armeringsdonet.

För att man i hanteringen av roboten ska vara försäkrad om att stridsdelen är säkrad finns tvåsmå armerade fönster i robotens skalplåt. Dessa visar en röd markering om stridsdelen är osäkrad (fara) och gröna ränder med en silverfärgad bakgrund om den är säkrad.
Ingen service behövde göras på donet och det öppnades aldrig av tekniker i Sverige.

Robotens stridsdel är monterad i stridsdelsrummet, bakom zonröret. Denna typ av stridsdel kallas ”continuous rod” vilket innebär att dess verkansdel består av sammansvetsade stålstavar.
Stridsdelen är cylindrisk till formen och har en längd på 0,72 m, en diameter på 0,38 m och en vikt av 136 kg. Den består av ett inre hölje av mjukt stål och ett yttre hölje av 354 stavar i fyrkantsstål (6,35 mm) som är längsgående i två lager utanpå det inre höljet. Stavarna är hopsvetsade i ändarna och belagda med epoxiharts.Detta plastmaterial täcker stavarna helt så hela stridsdelen, förutom kortsidorna, ser ut som en inplastad tunna.
Det inre höljet innehåller huvudladdningen, sprängämnet väger 34 kg och består av 60%hexogen och 40% trotyl, och en fyllning av polyetenplast. Fyllningen är utformad för att fördröja detonationsvågen kring mitten av stridsspetsen så att kraften når samtliga delar av stavarna samtidigt, detta för att säkerställa en korrekt utvecklad verkansdel. I huvudladdningens centrum sitter detonatorn som är ett rörfyllt med tetryltabletter och en liten hexotolladdning. Röret är slutdelen på stubinröret som kommer från armeringsdonet. Från armeringsdonet utlöses en explosion i stubinröret som utlöser detonatorn som i sin tur får huvudladdningen att detonera. 

Uppskuren stridsdel, i mitten syns detonatorn. Foto: Håkan Wall.

Stridsdelens huvuddelar.

När huvudladdningen detonerar slungas de sammansvetsade länkarna genom robotens skal. De bildar en expanderande cylinder som fortsätter framåt i samma hastighet som roboten har innan detonation. Alla delar av roboten som är framför stridsdelen är bortsprängda och därmed inte i vägen för verkansdelen. Verkansdelen skär som en varm kniv i smör igenom målet och fortsätter framåt tills den nått gränsen för sin utvidgning, det enda som stoppar verkansdelen är om den träffar en flygplansmotor.

Cylindern utvidgar sig till en ring på 180 fot (ca 55 m), sedan slits den sönder i mindre delar som slungas i olika riktningar. Det är en extremt farlig miljö att befinna sig i med avbrutna stålstavar och skrot från både robot och målflygplanet som fyller luftrummet, om målflygplanet ingår i en grupp eller en formation av plan kan en enda robot orsaka stor förödelse och stora förluster i både liv och materiel.  

Stålstavarnas sammansättning

Stålstavar från en stridsdel, avsågade på mitten. Foto: Håkan Wall.

Detta är den bästa bild vi hittat på hur stavarna utvidgas vid detonation.
Foto: Håkan Wall

I stridsdelsrummet sitter den svenska märkskylten med bl.a robotens specifika individnummer, detta nummer målades också på robotkroppen. 

Placeringen av svensk individskylt i stridsdelen.
I detta fall svensk individ 3721, idag utställningsrobot på Bloodhound Museum i Schweiz.
Foto: Håkan Wall.

Placeringen av svensk individskylt i stridsdelen.
I detta fall svensk individ 3721, idag utställningsrobot på Bloodhound Museum i Schweiz.
Foto: Håkan Wall.

Ingen service behövde göras på stridsdelen och den öppnades aldrig i Sverige. Den satt alltid på plats i roboten och lyftes endast ut när roboten anlände till TELUB för service.
 
Tjugo av våra robotar var förberedda för extra mätutrustning vid kontrollskjutning (robotar med individnummer 4743-4762). Denna utrustning kunde inte monteras på plats på RFN utan roboten transporterades till Telub i Växjö där monteringen utfördes. Utrustningen samlade in ca 40 olika värden som analyserades mycket noggrant i efterhand.
Det är ungefär samma förfarande som flygplanens ”svarta lådor”, skillnaden är att denna låda ofta klarar en olycka och kan studeras i efterhand.Robotens mätutrustning som monterades i stridsdelsrummet kommer, när stridsdelen utlöses, förintas av sprängkraften. Därför måste den insamlade informationen sändas till marken i realtid med två för tillfället monterade antenner.

Utrustningen kallades Central Broadcast Unit (CBU). CBU:n drivs med 2 olika batterier, bägge är uppbyggda av silver-zink celler. Innan batterierna kan användas måste de aktiveras med en elektrolyt bestående av 40 procentig kaliumhydroxid, till två tredjedelar mättad med zinkoxid. Efter aktivering kan batterierna användas i upp till en månad. Sex timmar efter att elektrolyten tillsatts är batterierna driftklara och kan monteras i roboten. Batterierna aktiverades först när roboten låg på lavett på Punkt C.

Central BroodcastUnit (CBU) monterad i stridsdelsrummet.
Foto: British Aircraft Corp Ltd via Ingmar Persson.

CBU är den svarta enheten, via anslutna kablar överförs data från roboten. Den vita boxen till vänster är en uppsamlingsbox för kablar, och den vita till höger är batteriboxen.
Foto: British Aircraft Corp Ltd via Ingmar Persson.

Bakre delen av stridsdelsrummet, de röda pilarna pekar på fästen för stridsdelen.
Foto: British Aircraft Corp Ltd via Ingmar Persson.

En av CBU-antennerna. Troligen är det CBU som är jordad i vingen.
Foto: British Aircraft Corp Ltd via Ingmar Persson.