Rammotor

Ofta kallas dessa motorer ramjetmotorer men generellt har Flygvapnet i Robot 68 sammanhang valt att kalla dem rammotorer varför vi valt att göra det samma. 
 

Översiktsskiss, rammotor.
Källa: FMV.

Märkskylt med motortyp, serienummer och utförda modifieringar.
Foto: Håkan Wall.

Robot 68 är utrustad med två stycken rammotorer av typen Bristol Thor Engine. Dessa är speciellt utvecklade för denna robot. Rammotorerna drivs med flygbränsle MC 77 som är en blandning av fotogen och nafta. Motortypen är den enklaste jetmotorn då den endast består av luftintag, brännkammare, utloppsmunstycke och bränslesystem/reglersystem. I luftintaget bromsas den inströmmande luften upp, och dess rörelseenergi omvandlas till tryck.
Då motorn uteslutande används vid överljudshastighet sker uppbromsning (kompression) huvudsakligen genom stötar. För att rikta dessa stötvågor utformas motorns noskon med hänsyn till det machtal som motorn konstruerats för, konstruktionsmachtalet för robot 68 är M 2,5. I brännkammaren frigörs värmeenergi genom att bränsle tillförs och förbränns, och i utloppsmunstycket accelereras förbränningsgaserna till hög hastighet under expansion till atmosfärstryck.
Luftintagsdelen och utloppsmunstycket måste konstrueras i förhållande till varandra för att erhålla optimal verkningsgrad på motorn. Eftersom motorns prestanda är beroende av både luftflöde och tryckförhållande är drivkraften noll vid stillastående och ökande med flyghastigheten, när hastigheten överskrider M 1,3 har motorn full verkansgrad vilket ökar hastigheten ytterligare. Motorernas topphöjd är 21.400 meter.

Till höger, centralkroppen som innehåller flödesventil och bränsleventil, sedan följer strömningslikriktaren och flamrör. De böjda metallrören längst fram på flamröret är sekundärspridarna.
Foto: Håkan Wall.

Ett problem hos luftintagen är känsligheten för snedanblåsning (d.v.s. att en kraftig gir gör att den inströmmande luften inte kommer rakt in i luftintaget), vid en snedanblåsning på över 3,5 grader skickas en elektrisk signal från snedanblåsningsströmställaren till snedanblåsningskorrektören.
I denna påverkas en hydraulisk ventil som stryper bränsletillförseln till 80 % av vad som motsvarar full drivkraft för att förhindra att motorerna slocknar. Detta skulle kunna ske om en fiende sänder en stark signal som får målsökaren att låsa på fel mål och som då ger upphov till en kraftig gir.
Bränslemängden regleras även av machtalsregulatorn som känner av vilken bränsle/luft blandning motorerna behöver, blandningen varierar med höjden efter två olika kurvor. Den ena kurvan används under 11.000 meter och den andra över 11.000 meter.

Snedanblåsningsströmställaren längst fram på radomen. På engelska heter den "incident switch" så man kan undra hur översättaren tänkte.
Foto: Håkan Wall.

Denna snedanblåsningsströmställare är en gåva från Bloodhoundmuseum i Schweiz till Flygvapenmuseum. P.g.a Corona är den fortfarande kvar i Schweiz. Gåvan har kommit till genom Håkan Walls hjälp.
Foto Ueli Heiz, Bloodhound museum.

På noskonen sitter pitotröret, härifrån erhålls rammtryck och statiskt tryck som används för reglering av robotens fart med hänsyn till flyghöjden. 

Motorns pitotrör och noskon. Skyltar med tysk text är musieskyltar. 
Foto: Håkan Wall.

Motorns främre väderskydd, man ser tydligt de tunna ståltrådar som håller det på plats.
Foto: Håkan Wall.

Motorns bakre väderskydd, innan avfyring fästes vajern i lavetten så att väderskyddet dras bort vid start. 
Foto: Håkan Wall.

En gasgenerator som aktiveras strax innan motorerna tänds åstadkommer ett högt gastryck innanför luftintaget med påföljd att de främre väderskydden på motor och drivluftsintag trycks bort. Därefter tänds omedelbart rammotortändarna.
Dessa eltändare får ström via lavetten och är placerade i två hylsor, innehållande en krutpatron, som är förbundna med ett rör, hylsorna är placerade mellan motor och robotkropp. Eltändarna tänder krutet och eldslågan leds via ett rör in i motorn och antänder bränslet. Den övre motorn har en kort och hög fena medan den undre motorns fena är lång och låg. En komponent i bränslesystemet är av olika utförande varför motorerna sinsemellan inte är utbytbara. 
Den maximala dragkraften varierar från ca 3.100 kp på låg höjd (M2,2) till 1,200 kp på 10 km höjd (M2,5).

På denna Schweiziska robot 4741 syns både den övre och undre motorfenan. Den undre är svår att se när roboten ligger på lavetten.
Foto: Håkan Wall.

Motorns längd är 2,5 m, diameter 40 cm. I RAF:s beskrivning anges vikten till 191 - 201 pound (ca 86-91 kg) utan bränsle, varför vikten anges i ett spann är oklart.

Främre motorfäste.
Foto: Håkan Wall.

Bakre motorfäste.
Foto: Håkan Wall.

Motorns placering i förhållande till startraketer, vingar och fenor.
Foto: Håkan Wall.

Främre motorfäste på en avmonterad motor. Röret med det röda skyddslocket är bränsleinloppet.
Foto: Håkan Wall.

motorfäste på en avmonterad robot.
Foto: Håkan Wall.

Motorns undersida med hylsorna för eltändarna som tänder motorn.
Foto: Håkan Wall.