Slutprovning
Författat av Håkan Wall.
Uppdraget att utföra slutprov vid leverans gick till Svenska Radioaktiebolaget (SRA) som annonserade efter fyra personer under 1962. Anställningen var tidsbegränsad och löpte till att all utrustningen var levererad och godkänd. De som anställdes utbildades i England under 1963-1964. Sivert Forsell utbildades på dator och datalänk och Gunnar Kvarnefalk utbildades på robotgruppcentral, bägges utbildning sker i Manchester. Torsten Bohm utbildas på robot och lavett i Bristol och Sven Hammar fick åka till Edinburgh för att lära sig belysningsradarn (detta är inte den Sven Hammar inom Flygvapnet som förekommer på andra ställen på denna sida).
Gunnar Kvarnefalk berättar att han såg i en annons att SRA sökte personal för en tidsbegränsad anställning. Han sökte tjänsten som teletekniker och fick anställning. Gunnars uppgift var att genomföra provning av samtliga robotgruppcentraler efter leverans till Sverige. I England fick han först en utbildning i teleteknik och hantering av felsökningsutrustningen. I fullt fungerande robotgruppcentraler byttes felfria enheter ut mot defekta och sedan var det Gunnars uppdrag att lokalisera den defekta enheten. Förbindelsefel mellan enheterna simulerades av avklippta trådar. Gunnar har bara goda ord att säga om tiden i Manchester. ”Under utbildningen och provningarna samarbetade vi med Ferrantis förbindelseingenjörer, dessa skulle sedan följa med till Sverige. Vi rapporterade till SRA:s platschef Gösta Sjökvist som samarbetade med Bristols platschef. Det var ett förträffligt samarbete mellan engelsmännen, SRA och beställarens personal. Jag kan inte erinra mig någon konflikt. Vad vi saknade var återkoppling från flottiljerna”. Han berättar vidare att felsökningsutrustningen var bra och lättskött, att det inte var mycket fel i komponenterna men ibland passade inte utbyteskorten på avsedd plats. Sivert Forsell lägger till att rackarna i robotgruppcentralen hade manuellt borrade skruvhål. På grund av detta gick det inte att flytta dessa mellan olika robotgruppcentraler för då matchade inte skruvarna och de förborrade skruvhålen.
Hemma på F 8 gjordes utprovningen i byggnad 97. Robotgruppcentralerna kom färdigbyggda medan Sivert minns att robotarna kom i delar. Han berättar vidare är att det var stora problem med robotstridsledarens display, för att komma tillrätta med detta var man tvungen att ändra inställningar på datakorten. Det tog lång tid att komma fram till rätt inställning men sedan var det enkelt att åtgärda på följande enheter. Utrustningen provades löpande varefter den anlände så det tog ganska lång tid. I slutprovet medverkade en J 29 Tunnan som målflygplan.
Sivert berättar att medan test av belysningsradar pågick kunde man med dopplerradarn se människor som rörde sig på fältet, deras rörelser gav utslag och det gick även att se kön på personen. Detta genom att kvinnors steglängd oftast är kortare och detta gav en högre frekvens medan en man med längre steglängd gav en lägre frekvens. Gunnar minns även de fick be en stenkross belägen 1 km från provplatsen att avbryta sin verksamhet medan prov av belysningsradarn genomfördes och under slutprov. Den orsakade för mycket dopplereffekt.
Sivert nämner att det var fler som använde fältet på Barkarby. Samtidigt som utprovningen pågick spelades scener i TV-serien Hemsöborna in något hundratal meter bort. Det var den klassiska scenen där en båt dras över isen i full snöstorm.
Efter att utrustningen var godkänd tog anställningen slut och ingen av dem hade någon mer kontakt med Robot 68. Varför dessa personers mycket speciella kompetens inte togs tillvara på inom Flygvapnet kan man undra över än idag.