Värnpliktig på robotdivisionen F 10

Texten nedan har författas av Håkan Wall och är beserad på ett flertal intrevjuer med Rolf Persson. Rolf har själv läst och godkänt texten.

Rolf Persson, född i Tyringe i Skåne, tjänstgjorde som värnpliktig radarman i omgång 704 vid robotdivisionen på F 10 mellan september 1970 och september 1971. Det här är hans historia.
De tre första månaderna innehöll grundläggande utbildning. Den första månaden, ”gröntjänsten”, ägnades mest åt att lära sig stå, gå, marschera i takt, bädda sängen, vapenutbildning, hålla ordning i skåp och logement och allt det andra som hör gröntjänsten till. Den resterande delen av grundutbildningen ägnades åt teori och övningar i handhavande av robotsystemet. Denna del av utbildningen var i stort förlagd inomhus i övningsbyggnaden som låg vid Kägelnäs på flottiljområdets östra del. Då och då var det dock soldatutbildning i Önnarp strax utanför Förslöv. Önnarp var F 10:s övningsområde för sprängning, skarpskjutning, postering m m. Där fick man även träna på att gräva olika typer av skyttevärn. Därefter vidtog tjänst och övningar utomhus. 

Övning i Önnarp. 
Foto: Rolf Persson.

Rolf Persson vid robot uppställd på F10.
Foto: Rolf Persson.

Tjänstgöringen bedrevs i huvudsak vid exercisplatsen, fredsgrupperingsplatsen, övningsgrupperingsplatsen samt vid Önnarp. Vakthållning skedde vid Kägelnäs. Innan man gick på sitt pass fick man hämta ut skarp ammunition i vakten. I början gick man ensam men tillsammans med en hund. De så kallade ”robothundarna” var betydligt snällare än de ökända och smått livsfarliga ”hangarhundarna”. Vakttjänsten var förlagd från kväll till morgon i tvåtimmarspass och det hände att flottiljpolisen gjorde överraskande besök för att kontrollera att ingen sov på sin post. Under en sådan kontroll upptäcktes det vid ett tillfälle att vaktposten var spårlöst försvunnen. Personen i fråga hade gått iväg till ett utrangerat flygplan som stod parkerat på den oanvända startbanan, klättrat upp på vingen och lagt sig för att vila en stund. Givetvis hade han somnat. I ett försök att klara sig undan straff förklarade vaktposten att han sett någon röra sig på andra sidan fältet. Därför var anledningen till att han inte befann sig på sin post vid kontrolltillfället att han då var på väg att korsa fältet för att kontrollera det han sett. Tyvärr för den värnpliktige var straffet för att lämna sin post hårdare än att somna på densamma. Vaktposten fick spendera ett par dagar i arresten.   
I omgång 704 tjänstgjorde fyra värnpliktiga på robot, en värnpliktig på belysningsradarn samt en värnpliktig på robotgruppcentralen. De värnpliktiga var i tjänst vardagar och var lediga på helger förutsatt att inga övningar bedrevs eller att de hade beredskapstjänstgöring.

Som värnpliktig radarman hade man som uppgift att tillsammans med bilföraren placera belysningsradarn på rätt ställe, montera, respektive demontera antennen samt att medverka vid förbindelseprov. En radarman utförde också enklare service på belysningsradarn tillsammans med en officer. Som för alla andra värnpliktiga ingick även uppgifter som kabeldragning, koppling och vakthållning. Man medverkade också vid utbildning av den yngre värnpliktsomgången, exempelvis vid olika övningar i handhavande där den äldre värnpliktsomgången utförde olika moment såsom montering av radarantenn medan den yngre var behjälplig med handräckning samt tittade på. När den äldre omgången muckat tog den yngre omgången vid varpå en ny värnpliktskull ryckte in. Första gången som jag själv skulle montera antennen var vid Punkt C på RFN inför ett provskott. Det var nervöst men det gick bra och utan några som helst incidenter, mycket tack vare att den skickligaste av bilförarna i att sköta HIAB-kranen höll i spakarna.

Antennen transporterades i en särskild antennbur på flaket till den lastbil som drog belysningsradarn. Det fanns ett lyft-ok på antennen som gjorde att när den sänktes på plats av lastbilens HIAB-kran så hade den rätt tyngdpunkt och med en duktig kranförare (lastbilsföraren) var det enkelt att montera antennen för radarpersonalen. Att dra fram alla kablar tog ungefär en timme, en del kablar var mycket tjocka och styva vilket var en smula besvärligt, speciellt vid låga temperaturer. De största kopplingskontakterna var av Cannon-typ och var tjocka som hockeypuckar. Tidigare år hade alla kablar varit upprullade på stora kabeltrummor, ett engelskt förfaringssätt, men efter hand hade man i Sverige kommit på att handhavandet blev betydligt lättare vid stuvning om man rullade upp kablarna i form av en åtta och därefter förvarade och transporterade dem i trälådor. Så fort kabeldragning var klar skulle robotgruppcentral och belysningsradar driftsättas, lavetter laddas med robotar och därefter skulle allt kontrolleras. De värnpliktiga som inte var involverade i detta fick resa tält, förbereda motståndsnästen och gräva värn.

Övningar och Krigsförbandsövningar (KFÖ)

Robotplutonen övade vid tre olika platser förutom vid F 10. Vid övningsgrupperingsplatsen i Everöd (övningsplatsen låg på Fält 4:s BAKOM) övade vi vid tre tillfällen. Vintern -70, våren -71 och sommaren -71. Övningen under sommaren skedde i juli månad under veckorna 27, 28 och 29 och man övade bland annat ett flertal olika övningar i handhavande, markstrid samt montering och demontering av länkmast.

Vid övningsgrupperingsplatsen i Bräkne-Hoby övade vi augusti -71 och vid övningsgrupperingsplatsen i Västra Ed, vilken i huvudsak tillhörde F 13, genomförde vi vår slutövning under vecka 38 i september -71. Vid slutövningen åkte vi sträckan mellan Ängelholm och Västra Ed i skydd av mörkret. Förläggningsplatsen låg ungefär 200meter ifrån grupperingsplatsen och vakthållning pågick dygnet runt. Jag genomförde min rep-övning (KFÖ) mellan den 8 mars och den 24 mars 1972. Då övade vi bland annat i Bräkne-Hoby. Vid några tillfällen övade man också transport, så kallad fordonsmarsch. Ingen av oss värnpliktiga fick inte veta exakt vad dessa övningar hade för syfte, men troligtvis övades motormarsch till spridnings- alternativt väntplats.

Övning fordonsmarsch. 
Foto: Rolf Persson.

F 10 förband vid väntplats på väg till övningsplats :1 Everöd.
Foto: Göran Svensson, F10.

Jag minns en händelse som skedde i samband med övningen vid Bräkne-Hoby i augusti -71. Jag hade vakttjänst och stod post vid uppfarten från Riksvägen mellan Karlshamn och Ronneby. Instruktionen från övningsledaren, kapten Göran Svensson, var kort och gott att ingen, absolut ingen, fick släppas in på övningsområdet. Efter en stund kommer en bil åkandes på vägen. Den stannar och parkerar vid uppfarten bara en liten bit ifrån uppfarten till övningsplatsen. Ur bilen kliver flottiljchefen för F10, överste Ulf Cappelen-Smith, som bestämt sig för att göra en oannonserad inspektion av robotförbandet. Jag blir tvungen att upplysa översten om vilka instruktioner jag har och översten blir synnerligen irriterad eftersom han inte blir insläppt. 

Här har författaren fabulerat fritt eftersom Rolf inte minns ordagrant hur dialogen löd. "Överste Cappelen-Smith frågar då om värnpliktige Persson vet vilken grad han har. ”Överste, överste!” svarar jag. Översten undrar då om värnpliktige Person vet vilken grad Göran Svensson har varpå svaret blir ”Kapten, överste!”. ”Så då har alltså jag högsta grad, eller hur?” frågar översten och jag svarar ”Ja, överste, men mina order är att inte släppa in någon!”. Situationen börjar kännas ohållbar och jag ser mig nu tvungen att anropa övningsledningen på min fältapa (Fälttelefon m37/47) och efter en stund kommer ett par officerare jäktandes och eskortera översten uppför backen som därefter kan genomföra sin inspektion.

Jag hävdar fortfarande med bestämdhet att jag handlade rätt. Kapten Göran Svensson var utsedd av Milostaben att leda övningen och flottiljchefen hade inget med den att göra, alltså kunde han inte kräva tillträde till övningsområdet. Inte ens en flottiljschef var insatt i hemlighetsmakeriet runt Robot 68.
Textförfattaren har vid samtal med Göran Svensson 44 år senare, närmare bestämt i juli 2015, fått Svenssons bekräftelse att vaktsoldaten handlat helt korrekt och han utdelar en ”guldstjärna” i efterhand. Göran Svensson berättar också att han aldrig har hört talas om händelsen tidigare så Cappelen-Smith, framförde med andra ord inget klagomål mot vaktposten.

Jag minns även en aktivitet när vi värnpliktiga som deltog inte fick veta vad nyttan med det hela var utan vi uppfattade det hela som en övning. Långt efteråt har jag genom Håkan Wall förstått att det vi utförde inte var en övningen, utan en mätning av tekniska länkstråk som genomfördes intill en av krigsgrupperingsplatserna. Vi fick givetvis inte besöka krigsgrupperingsplatsen och fick heller inte veta att vi var i närheten av en sådan. Tidpunkten var enligt min bevarade kalender tisdag och onsdag 13-14 juli 1971. Jag är ganska säker på att det var Olof Frick, chef för eltroppen, som var ansvarigt befäl. Vi färdades i militärt fordon och i uniform. Totalt var vi fyra man (varav en bilförare). Lunch på ditresan intogs på Everöds hotell, jag minns fortfarande att till efterrätt serverades nyplockade smultron som damen i matsalen hade köpt av några barn tidigare samma dag. På hotellet brukade f.ö. befälen bo vid övningarna i närheten och så även denna gång. Vi värnpliktiga övernattade på F10-logementet på Everödsbasen. Mätningen gick ut på att montera radiolänkmasten och testa sambandet med LFC. Masten monterades på några hopspikade lastpallar på en plats som Frick pekade ut.

Resan till Vidsel och RFN.

Dag 1: Avmarsch skedde från F 10 den 13 april 1971 och resan upp till Vidsel tog totalt sex dagar och gick via Linköping-Gävle-Härnösand-Umeå och Öjebyn. De långsamma fordonen lämnade F 10 först, fordonen med robotgruppcentral och belysningsradar fick åka med en hastighet av högst 30km/h. Övriga fordon lämnade F 10 någon timme senare. Första stoppet var vid sjön Lagan. Trots att de långsamma fordonen lämnade F 10 tidigare än de andra kom de till platsen sist. De som redan var på plats hade hunnit äta frukost varpå man omedelbart bytte förare och de mätta övertog ratten från de hungriga som gick till utspisningen för att äta frukost. Vid nästa stopp genomfördes på samma sätt ett nytt förarbyte och totalt gjordes tre byten vilket resulterade i fyra körpass innan man nådde fram till destination F 3 Malmslätt utanför Linköping där vi skulle övernatta. Vi hade då varit ute på vägarna mellan 08:00 och 18:00. Så dags var mässen stängd så middag fick intas på Sjögestad Motell som låg mellan Malmslätt och Mantorp, vilket var den godaste måltid jag ätit på länge. 

Avmarsch.
Foto: Rolf Persson.

Första rast och förarbyte vid Lagan. 
Foto: Rolf Persson:

Första rast och förarbyte vid Lagan. 
Foto: Rolf Persson.

Dag 2: Tidig avmarsch från F 3. Slutdestinationen var I 14 Hälsinge regemente och resan gick via Katrineholm, Strängnäs och Uppsala. Till I 14 kom vi fram i tid för att få avnjuta middag på regementets mäss.

Dags för lunch i närheten av Strängnäs. 
Foto: Rolf Persson.

Strängnäs passeras. 
Foto: Rolf Persson.

Strängnäs passeras. 
Foto: Rolf Persson.

Hjulstabron passeras. 
Foto: Rolf Persson.

Dag 3: Från I 14 gick resan mot Härnösand och Härnösands kustartilleriregemente KA 5 för övernattning.

Sundsvall passeras. 
Foto: Rolf Persson.

Dag 4:Från KA 5 gick resan vidare mot Umeå och Norrlands dragonregemente där den näst sista övernattningen skulle ske. Körsträckorna hade blivit kortare nu på grund av risken för kraftiga snöfall.
 
Dag 5: Från Umeå gick resan vidare till Öjebyn strax nordväst om Piteå. Övernattningen skedde på OK Motorhotell och var den enda övernattningen som inte var förlagd på militärt område varpå vakthållning måste ske nattetid. Vakthållningen skulle ske utanför fordonen men vi värnpliktiga påpekade att det skulle bli kallt under natten i och med att det föll kraftigt regn med snöglopp och vi anhöll om att få sitta i lämplig lastbils förarhytt under vakten. Kapten Göran Svensson funderade på detta en stund och kom fram till att de parkasrockar som alla utrustats med inför resa inte tålde regn speciellt bra och därför kunde vakthållning i fordonshytten tillåtas. Något som vi var mycket tacksamma för. Naturligtvis tålde plagget regn, men jag minns att Svensson alltid försökte lösa saker och ting på bästa sätt, något som i sin tur ledde till att han var mycket omtyckt bland oss värnpliktiga. Textförfattaren har återberättat denna historia för Göran Svensson (november 2015) som inte minns denna episod men han skrattar gott och ger kommentaren: ibland försökte man vara snäll. (textförfattaren har upplyst Göran om att åtgärden var mycket uppskattad av de värnpliktiga). 

Pite Älv passeras i Öjebyn. 
Foto: Göran Svensson, F10.

Dag 6: Under natten hade det snöat kraftig och vägen upp mot Älvsbyn låg flera decimeter nysnö. Av den anledningen fick vi göra halt och sätta på snökedjor på hjulen. Framåt eftermiddagen kom vi slutligen fram till Vidsel.

Snökaos på väg mot Vidsel. 
Foto: Rolf Persson.

Snökaos på väg mot Vidsel. 
Foto: Rolf Persson.

Snökaos på väg mot Vidsel. 
Foto: Rolf Persson.

På plats: Lavetter och robotar ställdes upp vid Punkt C. Värnpliktiga från F 10 samt inlånade värnpliktiga från F 17 låg förlagda till manskapshuset. Vi gick vakt två och två på natten och helger enligt ett rullande schema då officerare, civilanställda m.fl. bodde på Hotell Renkronan i Vidsel. Hygienen fick klaras av med utedass och kallvatten på dunk. Det anordnades två badresor till badhuset i Älvsbyn under två lördagar och då gavs det möjlighet till både välgörande bad och grundlig tvagning.

Efter att all utrustning var på plats följde en lång period med mycket väntan. Som värnpliktig hade man inget med själva kontrollskjutningen att göra, utan det vara bara att vänta på demontering och hemresa. För att minska nivån av tristess kunde man åka längdskidor i ett preparerat spår. Vid ett tillfälle gick en skidåkare igenom isen på ett vattendrag som passerades. För att rädda personen i fråga var man tvungen att knäppa av honom skidorna innan man kunde dra upp honom ur det iskalla vattnet. Vid återkomst konstaterade den för skidor ansvarige att ett par skidor saknades och det återvändande manskapet fick order om att omedelbart ge sig ut för att leta rätt på dem. Då skidorna försvunnit under isen i ett strömmande vattendrag var uppgiften utsiktslös och några skidor hittades aldrig heller.

Under helgerna, när ingen verksamhet alls förekom, gjordes därför en del utflykter. Under två lördagar var det dans i folkets hus i Korsträsk och i Kåbdalis, något som var uppskattat bland oss värnpliktiga. Söndagen den 25 april fördrevs med en utflykt till Jokkmokk och lördagen den 1 maj gick färden till Arjeplog.  

Polcirkeln passeras under utflykten till Jokkmokk. Rolf är andre man från vänster.
Foto: Rolf Persson
 

Vid Polcirkeln inhandlades dekaler som Olof Frick klistrar på fordonen.
Foto: Göran Svensson, F 10.

Lite efterputs kan behövas, märket ska inte bara sitta bra, det ska vara blankt och fint också!
Foto: Göran Svensson, F 10.

Personal från olika myndigheter och personer från Schweiz fanns på plats vid kontrollskjutningarna. De eventuella renskötare som var tvungna att befinna sig i riskområdet för att sköta sin näring fick hålla daglig kontakt med basen och de hämtades med helikopter vid de tillfällen som förutsättningarna fanns för ett skott. Den 30 april sköt F 10 sitt första skott och den 3 maj sköt de det andra. Efter att det tredje skottet avlossats på förmiddagen den 7 maj gick eftermiddagen och hela lördagen åt till packning. På morgonen den 9 maj påbörjades hemresan och eftersom risken för snö nu försvunnit körde vi hela vägen ner till Umeå och K 4 för den första övernattningen. Hemresan gick en dag fortare än ditresan och den 13 maj var vi åter på F 10, på dagen en månad efter avresan. Jag vill minnas att vi senare under sommaren fick en veckas kompledighet.

Packat inför hemfärd. 
Foto: Okänd.

Packat inför hemfärd. 
Foto: Okänd.

Hemresan påbörjad, rast i Jävre.
Foto: Rolf Persson.

Rast vid  Gränna.
Foto: Rolf Persson.

Några dagar före Muck fick vi som belöning för gott arbete en rundtur med Vertolhelikopter i omgivningen. Vi muckade i september 1971.

Rolfs muckarremsa. 
Foto: Håkan Wall.