Telekommunikation

Författat av Fredrik Lagerlöf.

Samtliga grupperingsplaster hade ett platsspecifikt telefonabonnemang. Telefonabonnemangets huvudsakliga syfte var att agera ett slags ”Plan B” ifall man av någon anledning inte kunde sända eller ta emot information (exempelvis måldata) via länk. Att ta emot måldata via länk var något som övades och den samlade uppfattningen är att detta fungerade bra i praktiken.
 
Vid krigsgrupperingsplatserna var det i regel draget en luftledning från närmsta påkopplingspunkt i telenätet fram till den plats där man satt anslutningsanordningen.  Före 1971, då tonsvararen infördes användes en mycket enkel konstruktion för anslutning och skydd av telekabel. På en stolpe fästes ett enkelt väderskydd som såg ut ungefär som en upp och nedvänd tablettask. I denna tablettask fanns telekabeln prydligt instoppad. Vid behov togs telekabeln ut och fästes på fälttelefon m/37 med polskruvar, därefter kunde telefonförbindelse upprättas. Under 1971 infördes tonsvarare (m/3743-605000). Tonsvararen, som låg skyddad i en mindre metallåda försedd med lucka och låsanordning skruvades fast i en stolpe. Anslutning till fälttelefon gjordes med polskruvar.
 
Vid övningsplatserna var upplägget annorlunda. Telekabeln drogs under jord till det teleskåp som fanns vid varje plats. Förutom telekabel innehöll teleskåpet även datakablar.  Anslutningsanordning för telefon fanns därigenom inuti teleskåpet. När tonsvararen infördes fästes den utanpå teleskåpet.
 
Kompanierna var även utrustade med en telefonväxel 24DL. Med hjälp av denna kunde man ordna en rundslinga för att upprätta samband mellan olika punkter inom grupperingsplatsen exempelvis stab, tross, motståndsnästen eller vaktpost. Växeln placerades ofta väderskyddat i tält och bemannades enligt order. 
 
Om telefonabonnemanget var ett slags ”Plan B” så fanns det även en ”Plan C”. Om både länk och telefonförbindelse skulle sluta att fungera fanns det noga rekognoscerade uppgifter i stridsplanen om var den närmaste platsen fanns där man kunde ansluta sig till telenätet. Det rörde sig oftast om det närmst belägna huset eller gården. I ett sådant fall skulle man kort och gott begett sig till den rekognoscerade platsen och ”kapat” linan.
 
Kontroll av teleabonnemang, dvs att abonnemanget fungerade gjordes regelbundet och gick till på så vis  att man från flottiljen ringde till det telefonnummer som hörde till platsen. Fick man ton fungerade det. Om man inte fick ton betydde det att någon var fel och då kontaktades sambandsavdelningen på flottiljen som i sin tur kontaktade Televerket. Televerket i sin tur skickade ut en tekniker för felsökning och reparation. Oftast rörde det sig nedfallna grenar eller träd som slitit av luftledningen.  

Tonsvarare m/3743, fotograferad vid :15 Alunda.
Foto: Fredrik Lagerlöf.

Tonsvarare öppnad och isärplockad.
Källa: FHT.