Författat av Håkan Wall.

Syftet med detta stycke är att ge en kort beskrivning av utveckligen som slutade i Bloodhound Mk II (robot 68).
Därefter kommer Bloodhound Mk II i tjänst hos RAF beskrivas översiktligt.

Texten i detta stycke är en sammanfattning av en text författad av Richard Vernon som vi, mycket tacksamt, fått ta del av. Richard tjänstgjorde fyra år på Bloodhound i West Raynham, England, och har en djup och grundlig kunskap om systemet och dess historia.

Utvecklingen av Bloodhound började 1949 när Bristol Aeroplane Company och Ferranti fick i uppdrag av Ministry of Supple att ta fram en markbaserad robot mot luftmål. Under kodnamn RED DUSTER påbörjades 1951 en fullskalig utveckling av en ramjetdriven robot. Problem med att få fram startraketer medförde att projektet försenades till 1955. Prototypen visade sig inte klara de ställda höjdkraven. Vikten måste reduceras, så en ny lättare modell togs fram och därefter påbörjades provflygningar vid skjutfältet Woomera i Australien, dessa pågick fram till 1960.

Redan 1956 hade man bestämt sig för att systemet skulle skapa en defensiv barriär från Humber till Themsen, vilket innefattar en stor del av Englands ostkust. Radarutrustning och 800 robotar beställdes i slutet av 1956 (hur många robotar som slutligen levererades är oklart). 1957 ändrades planen till att istället inrätta ett punktförsvar för flygbaserna med de strategiska bombplanen. Namnet var nu ändrat till Bloodhound och modellen kallades Mark I (i Sverige kallade vi den robot 365).

Systemet togs i drift 1960-1961. 440 robotar tilldelades robotskvadronerna. 1964 avvecklades den sista skvadronen och Mark I gick i graven. Övningskjutningar med Mk I pågick från 1959 till 1963. Totalt 183 robotar avfyrades och de lyckade skotten uppgick till 38%.   

Ett ersättningssystem började planeras redan 1955, ett projekt som kallades BLUE ENVOY påbörjades. Denna robot skulle se ut som en korsning mellan en Bloodhound och en SAAB 35 Draken. Det blev dock för dyrt och arbetet avbröts 1957. Då föreslog Bristol och Ferranti en ”Super-Bloodhound” som kallades Bloodhound Mk III, även detta projekt avbröts.

Under tiden pågick utvecklingen av Mk II, för att få ner kostnaderna använde man samma bakkropp som
Mk I. Sedan skapade man ny längre framkropp som rymde mer och modernare elektronik, nya ramjetmotorer och nyutvecklade startraketer och där var Mk II född. Den var tåligare, snabbare och mer pålitlig. När systemet sedan kompletterades med en bättre radar och en stridsledningscentral utrustad med en datamaskin blev det jackpot. Dessutom kunde man välja mellan två olika radarstationer, en rörlig, TYPE 86 TIR, och en fast radarstation, TYPE 87 TIR, som vägde 50 ton. 87:an hade en längre räckvidd än 86:an. RAF använde bägge typerna, Sverige endast TYPE 86 och Schweiz endast TYPE 87.

MK II under tillverkning i fabriken. Totalt tillverkades 691 robotar mellan februari 1963 till december 1967.
Foto: via Arboga Robotmuseum.

Texten till resterande stycke är färdigt och jag söker nu bilder via kontakter i England. Avvaktar detta svar innan resterande publiceras.