Författat av Håkan Wall.

Inledningsvis lades denna verksamhet på F13 i Norrköping resp. F12 i Kalmar. Testerna gick ut på att simulera troliga störfall. Tanken var att testa så att utrustningen skulle klara de störda miljöer som kunde tänkas förekomma i ett skarpt läge samt fastställa vilka begränsningar som fanns i systemet. Dessa tester kunde pågå 4-6 veckor per gång. Rimligen upptäcktes verksamheten av Warsawa-paktens signalspaning för mycket snart dök det upp öststatsfiskebåtar med onödigt många antenner.
Dessa fiskebåtar fick ofta något större problem och sökte därför nödhamn i Sverige, t.ex. i Mönsterås just när testerna skedde i Kalmar. Även ubåtar upptäcktes i farvattnen nära vår östersjökust.

Beslut togs att flytta verksamheten inåt landet för att omöjliggöra eller åtminstone kraftigt försvåra fientlig signalspaning. Valet föll på fält 8/9, Moholm i Västergötland.

Fält 8/9 Moholm sett från ovan under sjuttiotalet.
Foto: Lantmäteriet.

FOA stod för störningen som utfördes med specialutrustning i en TP 52 Canberra. Störsändare som användes med bra resultat var Sigurd 2. Operatören fick sitta i det trånga bombutrymmet med störutrustningen under flygningarna och var helt ledbruten vid landning.

TP 52 Canberra.
Foto: Olle Lindström.