Författat av Håkan Wall.

Störning

Störning kan förekomma som naturlig störning (t.ex. markekon) eller aktiv (fientlig) störning. Den naturliga störningen är det lättare att anpassa systemet för medan den fientliga är desto svårare att hantera.

När cw-radar (doppler-radar) införs i samband med robot 67- och 68-systemet är det en nyhet i Flygvapnet. De delar av systemet som fienden kan påverka med störning i 68-systemet är belysningsradarn(brr) samt robotens målsökare och zonrör.

Störning kan ske som egen störning (vårt mål har egen störsändare), sidstörning (ett störflygplan finns nära målet), bakgrundsstörning (störkällan ligger bakom målet, troligen utanför vår jakts räckvidd).  

Fienden kan försöka maskera sig genom att sända ut brus som dränker målsignalen eller att vilseleda med falska signaler, störsändaren försöker med sin signal få målsökaren att låsa på fel signal så att roboten styr mot ett mål som inte finns. Det var också av intresse för fienden att få zonröret att lösa ut stridsladdningen för tidigt.

Remsfällning påverkar inte en cw-radar då dopplersignalen mäter kommande/gående mål och därmed inte påverkas av remsor som fälls och enbart faller nedåt. 

Bild via Arboga robotmuseum.

Störfallstest    
           
Inledningsvis lades denna verksamhet på F 13 i Norrköping resp. F 12 i Kalmar. Testerna gick ut på att simulera troliga störfall. Tanken var att testa så att utrustningen skulle klara de störda miljöer som kunde tänkas förekomma i ett skarpt läge samt fastställa vilka begränsningar som fanns i systemet. Dessa tester kunde pågå 4-6 veckor per gång. Rimligen upptäcktes verksamheten av Warsawa-paktens signalspaning för mycket snart dök det upp öststatsfiskebåtar med onödigt många antenner. Dessa fiskebåtar fick ofta något ”större problem” och sökte därför nödhamn i Sverige, t.ex. i Mönsterås just när testerna skedde i Kalmar. Även ubåtar upptäcktes i farvattnen nära vår Östersjökust.

Beslut togs att flytta verksamheten inåt landet för att omöjliggöra eller åtminstone kraftigt försvåra fientlig signalspaning. Valet föll på fält 8/9, Moholm, i Västergötland. Även där uppstod problem. Owe Mauritzson, som var brr-tekniker på F 12, berättar om ett tillfälle när han deltog på verksamheten i Moholm. ”Innan provverksamheten hann att påbörjas fick vi avbryta för det dök upp en rysk fiskebåt full med antenner i Vänern. De skyllde på felnavigering. Vi var uppe vid Vänern och tittade på båten som hade väldigt många antenner. Vi fick åka hem igen utan att få några tester genomförda”

FOA stod för störningen som utfördes med specialutrustning i en TP 52 Canberra. Under flygningarna fick operatören sitta i det trånga bombutrymmet i TP 52:an och han var helt ledbruten vid landning.Störsändare som användes med bra resultat var Sigurd 2 (en utveckling av Sigurd 1).
Det var radarteknikerna på förbandet som blev kallade till verksamheten, de tog med sig en av sina belysningsradar, övrig utrustning som behövdes fanns redan plats. Det var robotindivid 4712 som användes vid alla tester.

Störsändaren Sigurd

Störsändaren Sigurd var utvecklad av FOA och tillverkad av SAAB. Första gången Sigurd användes var vid F 13:s kontrollskjutning 1970. Under skottet upptäcktes ett konstruktionsfel på Sigurd. Tanken med Sigurd var att den skulle göra en avhakning, d.v.s. dra ner måldopplersignalen mot marknivå så att roboten skulle tro att marken var målet. Men en komponent gjorde istället att dopplersignalen förstärktes vilket gjorde att målsökningen blev stabilare än vanligt. Vilket givetvis inte var meningen.

Felet åtgärdades och den nya sändaren kallades Sigurd 2. 
För att motverka denna typ av störning gjordes en modifiering av robotarna. När engelsmännen köpte robotarna återställde de dessa till ursprungligt skick. Tydligen var det enklare/billigare att göra så än att dra nytta av Sveriges förbättring. Att modifiera samtliga robotar i RAF och uppdatera alla instruktioner blev troligen ett för stort arbete. 

Verksamheten var topphemlig

Att dessa tester var topphemliga är inte så svårt att förstå. Här följer ett exempel på hur hemligt det var även i förbandsverksamheten. Jag ställer frågan (2023) till Claes Bjärle som var robotstridsledare samt kompanichef för 121:a robotkompaniet och senare divisionschef för robotdivisionen på F 12, vad han minns om detta. Det var ju hans personal som deltog.
Han svarar att han aldrig tidigare hört talas om dessa tester, han minns att ibland kunde hans belysningsradar med tillhörande personal vara borta utan att han blev informerad om detta i förväg eller i efterhand. Owe Mauritzon bekräftar att de inte fick berätta för någon var de varit under sin lilla ”utflykt”.

TP 52 Canberra.
Foto via F 8 Kamratföring arkiv.