Författat av Håkan Wall
 
Det svenska lyftoket

Belysningsradarens antennenhet skulle vid transport lyftas av piedestalen och transporteras i en antennbur. I England var Bloodhound Mk II ett fast system där flyttar av brr var tänkt att endast ske undantagsvis. Systemet var grupperat på flygbaser och utrustningen stod på plan mark. I Sverige skulle robotgrupperna vara rörliga och snabbt kunna omgruppera.
Den ursprungliga lyftanordningen var monterad på höger långsida på vagnen. För att ett lyft skulle vara genomförbart var vagnen tvungen att stå i våg. Det fanns 2 stycken förmonterade vattenpass som skulle säkerställa detta. Genom att justera domkrafterna fick man vagnen i våg. I teorin fungerar det säkert på ett plan yta, men lyftet är omöjligt att göra på en grupperingsplats på ojämn mark ute i skogen, dessutom i mörker.

Den ursprungliga lyftanordningen. Notera att antennburen måste stå i exakt fastställd position.

En skånsk ingenjörsbyrå anlitades och enligt uppgift ska den ingenjör som byrån lade uppdraget på vara en hisskonstruktör, tillsammans med en på F 10 mycket välrenommerad smed, med namn Hasse Andersson, tog han uppdraget på allvar. De kom snart fram till ett mycket enkelt lyftok tillverkat av fyrkantsbalk. När oket var tillverkat gällde det att hitta rätt position för öglan där vajern från kranen skulle fästas, det var viktigt att det vägde jämt eftersom det bara fanns en lyftpunkt.

Oket vägde 90 kg. Det vet med säkerhet Jan Karlsson, radartekniker på F10. Han minns att vid ett tillfälle när han stod på flaket och oket skulle lyftas med kranen så släppte det plötsligt och slog ner på flaket precis framför honom. Det var inget fel på oket utan helt den mänskliga faktorn. Gissar att den värnpliktiga som slarvat inte var populär hos Jan i fortsättningen.

Med detta nya lyftok gick det nu att lyfta av och på antennen från alla håll, det kunde vara hur ojämnt som helst och det tog inte mer än 5-10 minuter för samövade värnpliktiga. Även i mörker med endast lite ficklampsljus fungerade det utan problem. Dock var inte vagnen byggd för att antennen skulle lyftas av och på ständigt. Om antennenheten placerades bara några millimeter snett så var det lätt att skada gängningen. Det löste man enkelt med Helicoil gänginsats som då var ganska nytt i Sverige. Det var viktigt att kranen var välsmord, utrustningen var känslig så inga ryck fick förekomma under lyftet.

Den ursprungliga antennburen fick byggas om för att passa det nya lyftsättet.
Inför att oket nu skulle införas på alla robotdivisioner fick F 10 uppdraget att göra en hanteringsinstruktion. Den bestod av 40 stycken diabilder med tillhörande bildtexter. Vi hittade denna bildserie i SAAB:s arkiv i Arboga (tidigare CVA). Ett stort tack till SAAB att vi fick låna hem dessa diabilder för att scanna dem.
Bilderna är tagna i övningshallen Kägelnäs och personerna som syns är F10:s Nils-Olof Freij och Leif Krok. Sidorna med bildtexterna är från medföljande instruktionshäfte.