BL - 64


Författat av Håkan Wall.

I detta stycke ska vi försöka ge en kort beskrivning av Bloodhound i Schweiz. Där kallas systemet BL-64 Bloodhound. Man namnger robotar efter dess användningsområde. Denna robot är baserad på land (boden = B) och ska användas mot luftmål (luft = L). Systemet startades upp 1964, och där har vi namnet BL-64. Affären gick på 300 miljoner schweizerfranc.
Jag reserverar mig för att det kan finnas smärre felaktigheter i detta stycke som beror på språkförbistring.


Kort historik

Mellan 1964 och 1968 levererades 198 robotar och all övrig utrustning samt att sex grupperingsplatser upprättades. 1977 köptes ytterligare 30 robotar från Sverige. Alla grupperingsplatser byggdes i den norra delen av landet, detta på grund av att där fanns de stora städerna och industrier var även koncentrerade dit. Om man skulle täcka även den södra landsdelen skulle det pga. alla höga alper krävts ytterligare grupperingsplatser. Hela landet täcktes dock på höjder över 10.000 meter.

Bild via BL-64 museum.

BL-64 organiserades i Luftvärnsregemente 7. Detta bestod av två stycken divisioner, 71:a och 72:a. Luftvärnsregemente 7 hörde till flygvapnet och omfattade totalt 1.170 man, varav 130 officerare, 240 underofficerare och 800 soldater.

71:a divisionen bestod av följande grupperingsplatser:
l/71, Schmidrüti, (ZH). Platsen har 8 lavettplatser.
ll/71, Menzingen/Gubel, (ZG). Platsen har 16 lavettplatser och är idag museum.
lll/71, Emmen, (LU). Platsen har 4 lavettplatser och tjänstgjorde som övningsplats.

72:a divisionens grupperingsplatser:
l/72, Bettwil (AG). Platsen har 16 lavettplatser. Detta var den andra grupperingsplatsen vi besökte förutom Menzingen.
ll/72, Lauperdorf, (SO). Platsen har 8 lavettplatser.
lll/72, Torny Le Grand, (FR). Platsen har 16 lavettplatser.
Bokstäverna inom parantes anger vilken kanton platsen ligger i.

Samtliga grupperingsplatser är fortfarande (2017) skyddsobjekt.

Till skillnad från Sverige så var dessa platser inte gömda ute i skogen, utan fullt utbyggda med fasta instal-lationer. Den Schweiziska taktiken var att använda robotförsvaret tidigt i ett krig, att helt enkelt skjuta slut på dessa i första anfallsvågorna så att de inte blev utslagna på marken och istället spara på jaktplanen så länge som möjligt. Det fanns betongförråd på varje grupperingsplats för 2 extra robotar per lavett. På en plats med 16 lavettplatser fanns totalt 48 robotar. 

Bild via BL-64 museum.

Det fanns även ett centralförråd nära orten Giswil. Roland Räber, Bloodhound museum, berättar att detta bestod av ett par bergtunnlar som byggdes 1942 som ammunitionsdepå. Omkring 1967 blev det centrallager för BL-64 samt robotverkstad i krigstid. Efter nedläggningen 1999 användes tunnlarna tillfälligt som lager av motorer till Mirageflygplan. Från 2004 används anläggningen som ostlager.

En bild hur det såg ut när tunnlarna var robotlager. Som lite kuriosa kan vi berätta att den närmaste roboten 4734 skrotades 2000-11-09.
Foto via Roland Räber, Bloodhound museum.

Schweiz armé är uppbyggd med milis (värnpliktiga). För BL- 64 var hela kedjan från luftförsvarscentral till robotbatterierna bemannade med milispersonal. Utbildningen för soldater var 17 veckor, underofficerare 21 veckor och för officerare ytterligare 17 veckor.
En gång per år var det rep. möte i tre veckor där förbandet övade. I krigstid var 18 officerare, 49 underofficerare och 150 soldater krigsplacerade på kompani II /71, Grubel. I fredstid var varje grupperingsplats bemannad med 5-6 personer som skötte underhåll av utrustningen. Dessutom var det inhängande området bevakat med vaktpersonal med hund dygnet runt.
Vid mobilisering var man stridsberedd inom 2 timmar efter att de inkallade plockades upp på sin angivna uppsamlingsplats, vilket var närmaste järnvägsstation.


Besök på grupperingsplats ZG, Menzingen/Gubel, Juli 2017.

År 2000 blev platsen ett museum, det var dock mycket att göra innan man kunde ta imot besökare men den 14/6 2002 var det invigning. Här finns med finns nästan all originalutrustning kvar för det ena batteriet. Platsen är dock fortfarande i militär ägo och viss verksamhet förekom i närliggande byggnader. 

Jag hade förmånen att själv kunna bestämma vilken dag jag ville komma på besök. Som guider hade vi museichefen Beat Wüthrich samt den svensktalande Ueli Heiz (när jag skriver vi eller oss så avses även min sambo och min dotter).

På denna bild från Google Earth ser man tydligt grupperingsplatsen. 

B                   Bevakad ingång till grupperingsplatsen.
C                   Undervisningssalar.
01                  Skyddsrum för 12 personer.
02                  Atomsäkert skyddsrum.
03                  Strömförsörjning.
04                  Belysningsradar.
05                  Ledningscentral.
06                  Robotgruppcentral
07                  Batteri D.
08                  Batteri C.
09                  Robotmagasin.
10                  Skyddsbyggnad för laddningsfordon.
11                  Transmissionsbyggnad för radiolänk-, radio- och telefonförbindelser.
12                  Simulatormast.
13                  Batteri B.
14                  Batteri A. 

I elverket fanns tre stycken dieselmotorer, i nödfall kunde verksamheten hållas igång hjäpligt med en motor men normalt var två i drift och en stod i reserv. Motorerna är byggda för montering i fartyg och den gångtid de har är lika med noll jämfört med motsvarande fartygsmotor. Gångtiderna var 2.343, 2.350 samt 1.832 timmar.
Foto: Håkan Wall.

Elverkets driftscentral, ovan och nedan.
Foton: Håkan Wall.

I fall vi inte förstod allt fanns dokumentation att förkovra sig i.
Foto: Håkan Wall.

Ledningsrummet, "kontrollstelle", här fanns fem personer. Den ansvarige officeren, telefonoperatören, protokollföraren, teknisk officer och underättelseofficer.
Foto: Håkan Wall.

Mitt framför den ansvarige officeren finns statustablån. Beat Wüthrich förklarar hur den används. Notera dörrarna som finns både till vänster och höger i bild, de går in till rbgc.
Foto: Håkan Wall.

Dessa bilder som Ueli Heiz gjort åt mig beskriver allt man behöver veta om statustablån. Med tanke på att Ueli  knappt hade pratat svenska sedan 1971 då han arbetade en tid på Bofors, så kan man överse med några stavfel. 

Detta rbgc styr 8 robotar så det är mycket utrustning. För fler bilder se avsnittet om rbgc.
Foto: Håkan Wall.

Belysningsradarn är av Type 87 Scorpion.
Foto: Håkan Wall.

Radarteknikerns manöverbord.
Foto: Håkan Wall.

Fyra robotar på lavett. Tre av dessa kommer ursprungligen från Sverige.
Foto: Håkan Wall.

Robotindivid 3704, ursprungligen svensk robotindivid 3704.
Notera den åttakantiga robotplattan, eftersom detta är en fast installation är allt kablage draget under plattan. Runt plattan finns även ett dike för avrinning av regn- och smältvatten.
Foto: Håkan Wall.

Robotmagasin. Byggnaden till höger är en fortifikatoriskt skyddad byggnad för laddningsfordonet. Mer om detta senare i avsnittet.

Strax utanför området står simulatormasten. Eller tornet som det heter här, hela 30 meter högt. Viss skillnad mot vår fackverksmast.
Foto: Håkan Wall.  

Ett besök vid Air Force Center i Dübendorf, strax utanför Zürich är ett måste då även här finns intressanta objekt med Bloodhound-koppling.
Foto: Håkan Wall.

I taket hänger något så unikt som en robot i flygfas, dvs efter att startraketoket har släppt.
Foto: Håkan Wall.

Man kan även beskåda en robot ovanifrån.
Foto: Håkan Wall.

Det nya manöverbordet för robotstridsledare och systemövervakare som infördes i Schweiz.
Foto: Håkan Wall.

Plats för chefen för luftförsvaret, i einsatzzentrale, motsvarande vårt LFC typ 1, den andra tablån från höger avser BL-64.
Foto: Håkan Wall.

På denna bild från Google Earth ser man tydligt grupperingsplatsen. 

Två dagar efter vårt besök på Grubel hade Beat Wüthrich bokat oss på ännu ett besök, denna på AG, Bettwil, som fortfarande är militärt område. På plats blev vi mottagna av Paul Barmettler som var befälhavare över trängen i området, vilket omfattade bl.a två militära flygplatser. Han sträcker leende fram handen och säger
”-Welcome Mr. Wall”. Med var även hans närmaste man Armin Haldi. Jag är fortfarande förundrad över att de tog sig tid för oss. Vi börjar med en genomgång i en av barackerna. 

Nedan följer en översättning av den information vi fick (både muntligt och skriftligt) om grupperingsplatsen.

”Denna installation är resterna av en av de bäst bevarade grupperingsplatserna för BL-64. Här i Bettwil hade vi två stycken batterier som var oberoende av varandra. Platsen och robotsystemet var hemligt fram till 2004. Boende i trakten visste endast vad de kunde se med sina egna ögon, men inget mer. De som tjänstgjorde här fick inte berätta för familjen vart de tog vägen när de lämnade hemmet.
Vi befinner oss 740 meter över havet och alla grupperingsplatser är byggda i mycket natursköna områden. Anledningen till det är klar, det gällde att komma upp högt över den omgivande terrängen för alla höga berg är ju ett problem för radarn. Även förbindelse via radiolänk gynnas av detta. Det finns dock en baksida av medaljen, från oktober till april har vi mycket snö och kraftiga vindar. Det kan bli en snöhöjd på upp till 3 meter, vilket ställde stora krav för att hålla anläggningen funktionsbar.

Idag används platsen som träningsområde för t.ex. signaltrupper, infanteri, pionjärtrupper, helikopterförband m.m.

Vi har stora gräsytor inom området där vi låter småfarmare, grannar, producera hö för sina djur. De betalar en symbolisk hyra för detta. Det blir en win-win situation där vi slipper lägga tid på att klippa gräs.
Den Schweiziska armen försöker spara pengar och säljer ibland anläggningar, men det som är en god idé idag kanske inte är det i morgon.” (Hur rätt hade han inte om detta, när vi ser tillbaka).


Nu är det dags att påbörja rundturen. När vi först tog plats i rummet tittade Paul Barmettler på min kamera och sa ”-Du får säga till när du vill ta kort.” Men nu, efter genomgången, där jag troligen lyckades ställa någon intelligent fråga, säger han istället ”-Du får ta kort var och när du vill”.

När vi kommer ur baracken står en minibuss framkörd till oss och vi ska nu påbörja en rundtur som kommer ta två timmar.

Skiss över Bettwil.
Oss tillhanda genom Paul Barmettler.

Belysningsradarn är riven men ledningscentral och rbgc finns kvar. (30 och 2 på skissen ovan)
Foto: Håkan Wall.

Detta är ställning 1 och 2, (ST 1 och ST 2).

Robotmagasin 225-232. Till höger skymtar magasin 207 och 208 och längst till höger elverket (4).
Foto: Håkan Wall.

Fortitikatoriskt skyddat garage för laddningsfordon.
Foto: Håkan Wall.

Nu har jag tyvärr utnyttjat sidans kapacitet till max, därför blir följande bildtexter mer koncentrerade på ett ställe då utrymme saknas för att sprida dem.

Även Bettwil ligger i en mycket vackert landskap.