:85 Västra Ed

:85 Västra Ed var i huvudsak en övningsgrupperingsplats för F 13s robotdivisioner. Platsen nyttjades också av robotdivisionerna från F 12 då de saknade en egen tillägnad övningsgrupperingsplats.  

Situationsplan för :85 Västra Ed.
Källa: FortV

Anekdot nr 1.

Nedan är återgivet efter samtal med dåvarande krigskompanichefen och sedermera C rbbat F 13 - Åke Janneryd.

Som de flesta av er redan vet så fäste man robotlavetten i robotplattan med hjälp av ett flertal bultar. Dessa bultar skruvades i och ur med hjälp av ett specialverktyg som FMV särskilt designat för uppgiften. Naturligtvis hade det varit så att Britterna redan tagit fram ett verktyg för nämnda uppgift men detta verktyg hade av oklar anledning förkastats av Flygvapnet och/eller FMV.
Så, FMVs skarpaste hjärnor hade således jobbat dag och natt med att ta fram ett svensk specialverktyg anpassat efter svenska förhållanden, och som ni kanske redan anar, så lyckades de inte särskilt väl.
Specialverktyget såg ungefär ut som ett stort ”T”. Det var ungefär femton centimeter långt på längden och ”handtaget” eller vad man nu ska kalla det, var ungefär sju centimeter långt. Handtaget var så pass kort att man endast kunde arbeta med en hand och man behöver inte kunna överdrivet mycket om fysik för att förstå att vridmomentet var tämligen uselt. Specialverktyget, som faktiskt med militär terminologi hette just specialverktyg, döptes ganska raskt om till ”den där förbannade skrivbordsprodukten”.
Bortsett från det faktum att specialverktyget var oerhört tungjobbat så var det också så att varje kompani hade utrustats med endast ett specialverktyg. Fler än så skulle det inte behövas hade någon räknat ut. Detta betydde då i praktiken att man endast kunde arbeta på en lavett i taget med följden att gruppering/omgruppering tog betydligt längre tid än det hade behövt göra. Flera kompanier utövade påtryckningar mot FMV för att få dem att beställa fler specialverktyg men fick då höra att de var väldigt dyra och att det inte fanns rum i budgeten för lyxkonsumtion. Ett specialverktyg per kompani räckte mer än väl och så var det med det. Det förekommer vittnesuppgifter på att man vid några kompanier funderade på att ”tappa bort” sitt specialverktyg för att på så sätt tvinga FMV att beställa nya men så vitt Åke minns sattes dessa planer aldrig i verket. Nåväl. Relativt tidigt under roboteran befann sig robotdivsionen vid F 13 ute på övning vid deras övningsplats i Västra Ed. Alla planerade övningsmoment hade gått bra och man hade precis påbörjat att medelst specialverktyg skruva ur bultarna till den första av lavetterna när kompanichefen (Janneryd) noterade att en robottekniker stod med bekymrad min och observerade en stackars beväring som höll på att skruva upp en bult med svetten lackande i pannan.

Janneryd går fram till robotteknikern, upplyser honom om att han noterat den bekymrade minen och frågar om det är något som är på tok. Robotteknikern svarar att inget är på tok utan att han står och funderar på en grej, varpå han direkt ber om tillåtelse att få springa iväg till sin bil och hämta en sak. Han har något där som han bara måste få prova. Janneryd beviljar något motvilligt hans förfrågan och robotteknikern löper iväg till sin bil. Nu kanske någon undrar över hur det kan komma sig att robotteknikern hade med sig sin egen bil ut på övning, det är ju knappast reglementsenligt? Jo, det var nämligen så att robotteknikern hade lyckats med bedriften att få ledigt i ett par dagar eftersom han skulle gifta sig. Datumet för giftermålet hade varit planerat under en längre tid och man hade löst det så att han hade fått skjuts från Västra Ed till Norrköping tidigt på sin bröllopsdag, bröllopet var klockan ett, och han fick själv köra tillbaka till Västra Ed följande förmiddag.

Efter en liten stund kom iallafall robotteknikern springandes tillbaka och med sig hade han ett fälgkors. Ett helt vanligt fälgkors. Utan ett ord gick han förbi Janneryd, han fortsatte fram till lavetten och bad den svettiga beväringen flytta på sig och ta sin förbannade skrivbordsprodukt med sig. När beväringen var ur vägen gick han fram till ett lavettfäste och satte fälgkorset mot en mutter. Och naturligtvis passade det alldeles utmärkt. Han slog till på fälgkorsarmarna ett par gånger, så där som man gör när man ska byta ett däck, och bulten lossade lätt och utan besvär. Och så där, vips, så hade man löst ett problem.
Robotteknikern lämnade fälgkorset till den något förvånade beväringen och gick tillbaka till Janneryd. Janneryd frågade naturligtvis hur i hela helvete han hade kommit på det där och svaret blev att robotteknikern hade fått punktering på sin bil på väg tillbaka till Västra Ed och tvingats byta däck. När han gjorde det hade han tyckt att dimensionerna verkade överensstämma och det gjorde det ju!
På vägen tillbaka till F 13 gjorde kompaniet halt vid en bensinmack och Janneryd gick in och köpte åtta fälgkors. Specialverktyget förpassades för tid och evighet till verkstadsvagnen.
Ryktet om denna revolutionerande upptäckt spred sig naturligtvis till fler robotkompanier. Janneryd kan inte säkert säga att alla sedermera kom att använda fälgkorsen istället för specialverktyget men han vet att flera gjorde det iallafall.

Foto: Hans Fehrnström.

Foto: Hans Fehrnström.

Foto: Hans Fehrnström.

Foto: Hans Fehrnström.

Foto: Hans Fehrnström.

Foto: Hans Fehrnström.

Anekdot nr 2.

I slutet av november -73 skulle 132.lvrbdiv genomföra "grupperingsövning mörker" på :85 Västra Ed. På kompaniet hade det knorrats en del över detta med anledning av att Sverige skulle möta Österrike i en sista och totalt avgörande VM-kvalmatch inför VM i Västtyskland följande år, och denna match skulle gå av stapeln den 27 november dvs samtidigt som kompaniet befann sig i fält. Kompanichef (sedermera bataljonschef) Janneryd misstänkte att denna intressekonflikt skulle kunna leda till att en och annan värnpliktig skulle uppsöka sjukstugan i ett försök att klara sig undan övningen med hänvisning till ett eller annat diffust sjukdomstillstånd.

Han funderade ett tag, fick en idé och på morgonuppställningen ett par dagar innan övningen skulle börja meddelade han kompaniet att alla som ville skulle få se fotbollsmatchen ute i fält, något som togs väl emot av de värnpliktiga. Därefter rekvirerade han en extra kraftenhet, åkte in till Norrköping och hyrde en tv och fixade fram en tv-antenn, vart ifrån minns han inte men han trodde att den möjligtvis kunde vara hans egen.

Väl i fält så pågick övningen som planerat fram tills ungefär en timme före avspark. Då traskade man iväg till platsen där stab- och trossgruppen grupperat. Där hade man tagit två tält som med hjälp av lite extra tältpinnar och rep omformats till ett större tält så att alla som ville skulle få plats. Inne i tältet hade man ställt upp tvn som man kopplat till den extra kraftenheten (någon hade fått klättra upp en björk för att fästa antennen) och kokgruppen hade bryggt kaffe och gjort smörgåsar.
Därefter tittade man på matchen som Sverige vann med 2-1 och moralen var på topp. Efter avslutad match återupptogs övningen.

Janneryd summerar det hela för med att konstatera att med mycket små medel kan man höja stridsmoralen enormt. Kostnaderna för detta lilla tilltag var försumbar och både värnpliktiga och officerare fick ett mycket roligt minne.

Markavtal.

Ett markavtal upprättades alltid mellan Kronan och markägaren och arrendet löpte i regel i 20  år. Avtal slöts ofta hemma hos den aktuelle markägaren och det var inte ovanligt att betalning skedde engångsvis istället för löpande och i kontanter.
Markägaren fick extra nyklar till den eller de bommar som sattas upp samt ett telefonnummer till Säk som de kunde använda om de sett eller upptäckt något som möjligtvis kunde vara av Kronans intresse. 

Källa: Markägare via Håkan Wall.

Källa: Markägare via Håkan Wall.

Källa: Markägare via Håkan Wall.

Källa: Markägare via Håkan Wall.

Källa: Markägare via Håkan Wall.

Källa: Markägare via Håkan Wall.