En Telub-teknikers berättelse

Vi har fått förmånen att ta del av denna berättelse från Ingmar Perssons självbiografi, ”Ingmar och Maria på Hinsekind”. Texten är återgiven utan ändringar. Ingmar arbetade som tekniker på Telub.

C9 i C9

Efter att jag hade lärt mig radarstationen i hangaren på F 17 blev jag ensam skickad på ett riktigt jobb. Mitt uppdrag var att köra några av de regelbundet återkommande servicepunkterna på en av F 17:s radarstationer. Det var ett rutinjobb som jag gjorde precis lika bra som någon av de erfarna teknikerna, men verkmästare Mattsson vägrade betala den faktura över jobbet som Telub skickade med motivering att jag inte hade någon formell utbildning. Min chef Lars Ilstam försökte lösa problemet genom att arrangera ett improviserat examensprov. Alla Telubs fem radartekniker skulle utsättas för samma prov och om mina resultat var i paritet med de andras skulle jag betraktas som utbildad och mina jobb skulle kunna faktureras enligt samma taxa som gällde för de andra. Tanken var god, det var bara en hake. Ingen av de fyra utbildade teknikerna ville ställa upp på ett sådant prov. Problemet löstes på ett annat lite oväntat sätt.

På F 17 hade man sedan en lång tid haft problem med att en radarstation tappade målet allt för tidigt. Jag tror att alla teknikerna vid olika tillfällen hade varit på F 17 och felsökt, bytt enheter och trimmat utan att det blivit bra. Att teknikerna avlöste varandra och åkte runt på de fem olika flottiljerna hade sin speciella orsak. När man hade varit på ett ställe under fjorton dagar var man av familjeskäl tvungen att åka hem och om jobbet inte var klart måste någon annan avlösa. Under de första två veckorna på en plats hade vi högt traktamente,
därefter sjönk det till mindre än hälften. Det gällde att planera så att man fick ”nytändning” av traktamentet.

F 17 behövde åter hjälp med radarstationen, den gick sämre än vanligt. Kjell Pettersson fick uppdraget och jag fick åka med som hantlangare. Kjell mätte och trimmade. Stationen låste på mål men tappade dem nästan på en gång. Då ringer Lars Ilstam till Kjell och säger att han måste avbryta och åka på ett akutjobb till F 13 i Norrköping. Robotgruppen skall ut på övning och deras radar följer inte mål som den skall. Kjell packar ihop sina grejer och åker. Jag stannar kvar i Kallinge. Deras tekniker Bonsack och jag fortsätter att felsöka. Jag mäter mig igenom hela den så kallade videoväggen. Alla mottagarens enheter var uppmonterade på väggen rakt fram när man kom in genom dörren. Jag mätte och jämförde med olika mätvärden i de hjälpschemor som jag hade plitat med under min egenutbildning. När jag kom till enhet C9 upptäckte jag att det var någonting som inte stämde. Förstärkaren betedde sig onormalt och jag började mäta komponent för komponent. Kondensator C9 såg lite konstig ut. Det var en elektrolytkondensator och den hade börjat läcka. Jag bytte kondensatorn och trimmade om mottagaren, förstärkare C9 gav nu en helt annan signal och övriga enheter måste justeras om.

På eftermiddagen var det systemprov från stridsledningscentralen i berget utanför Hässleholm. En stridsledare från F 17 (vilkens namn jag har glömt) var där för att leda robotgruppen på F 17. När han kom tillbaka till Kallinge efter avslutat prov åkte han ut till Bonsack och mig i radarn:

- Vad sjutton har ni gjort med radarstationen? Har ni trollat med knäna? Så bra som den gick i dag har jag aldrig sett någon radarstation gå tidigare, den följde mål ända upp och förbi Ödeshög!

Jag ringde till Kjell och berättade att jag hade fixat radarn och tipsade om att han borde kolla C9 i C9. Kanske var det samma fel på stationen i Norrköping. Min förmodan visade sig vara riktig.
Den här gången skrev Mattsson på min servicerapport, visst skulle han betala fakturan. Lite inlindat bad han dessutom nästan om ursäkt för att han tidigare hade underskattat mina radarkunskaper. Han sträckte fram handen, jag tog den och vi blev kompisar.

Efter den här händelsen kändes det som att jag blev accepterad som radartekniker på alla flottiljerna. På F8 hade man en radarstation som under mer än ett år hade visat fel avstånd. Det slog fel med fyra, fem mil och det dög naturligtvis inte. I den här stationen hade samtliga fyra radartekniker från Telub en efter en tillbringat veckor (aldrig mer än två veckor i taget) med felsökning och enhetsbyte. En titt i loggboken visade att i stort sett samtliga enheter i videoväggen (mottagaren) hade bytts ut, i vissa fall flera gånger. Men alla åtgärder hade hela tiden gett samma nedslående resultat. Radarstationen visade samma felaktiga avstånd och den var obrukbar. Robotingenjören Fogelqvist på F 8 började tappa tålamodet. Han kontaktade Lars Ilstam och krävde av honom att han skulle skicka upp en tekniker till F 8 och att denne fick räkna med att stanna i radarstationen tills den var fixad. Klarade inte Telub av sitt jobb på egen hand fick man väl ta hjälp från England. Nu skulle felet åtgärdas. Punkt, Slut.

Ingen av mina teknikerkollegor ställde sig först i kö när Lars Ilstam frågade efter en frivillig som kunde tänka sig att åta sig uppdraget. Alla hade bra skäl för att inte behöva åka, utom jag. Att försöka slippa med hänvisning till att jag inte hade någon formell utbildning kändes helt fel. Jag försökte ju så gott jag kunde bli betraktad som jämnbördig med mina kollegor:

- Om alla andra absolut inte kan åka så åker jag.

Jag förstår vad de andra tänkte. Lycka till, livstids förvisning till F 8!

Morgonen därpå satte jag mig i bilen och strax efter lunch var jag framme på F 8. Fogelqvist blev en aning förvånad när Telub valde att skicka ”färskingen” på det här jobbet. Men han hade ju inte bett Ilstam om någon speciell, alla hade varit där tidigare och misslyckats. Jag åkte ut till Plattan där radarn stod uppställd och började mäta mig igenom mottagaren steg för steg. Allt verkade helt OK. På vissa mätpunkter var det t.o.m. bättre värden än det brukade vara. Många mätpunkter hade signaler som måste mätas med oscilloskop. Då var det vanligt att man jordade oscilloskopet så nära mätpunkten som möjligt, ofta i någon av de skruvar som höll fast enheten. Innan jag gick och lade mig på kvällen tog jag fram scheman över radarstationen och började fundera. En pulsradar mäter avståndet till målet genom att mäta tiden mellan sänd och mottagen puls. En CW-radar däremot beräknar avståndet genom att mäta fasförskjutningen mellan sänd och mottagen signal. Jag bestämde mig för att börja nästa dag med att göra om alla mätningar en gång till men nu med oscilloskopet jordat i stationens huvudjord, alltså den jord som var gemensam för både sändare och mottagare. På så sätt hoppades jag kunna se om det uppstod någon ”falsk” fasförskjutning mellan sändare och mottagare.

Jag följde min plan och redan efter några minuter fick jag napp. Utan att det egentligen var meningen råkade jag med mätproben komma åt jorden på ett av kretskorten. Oscilloskopet gjorde utslag! Det borde det absolut inte göra. Nu var jag något intressant på spåren. Jag fortsatte att mäta. Några mottagarkort hade inte samma jord som stationens huvudjord. Hur fick dom sin jord? Svarta jordkablar försvann i ett virrvarr av kablar bakom videoväggen. Fram med förbindelsescheman och följa kabel. Efter ett par timmars letande hade jag kommit fram till Kraftenheten F. Den innehöll ett stort antal likriktare och var placerad i ett trångt utrymme under antennen. En av jordkablarna som jag följde skulle vara ansluten till skruv 8 på en plint till en 25V likriktare. Det var den inte. Den satt på skruv 3. På skruv 8 satt den kabel som egentligen skulle sitta på skruv 3. När hade denna förväxling skett? Jag tar fram loggboken och bläddrar tillbaka i tiden. För mer än ett år sedan hade likriktaren bytts under en förbandsövning. En stackars tekniker hade i dunklet där under antennen förväxlat 3 och 8.

Jag skiftar tillbaka kablarna och monterar alla borttagna skyddskåpor. Strax för lunch är jag tillbaka hos Fogelqvist för att få min servicerapport påskriven. Han blir alldeles häpen:

- Här har jag lagt ner en smärre förmögenhet på Telubs experter som har varit här och felsökt under mer än ett års tid och så kommer du och säger att du lagat felet på mindre än en dag och dessutom utan att behöva en enda UE. (UtbytesEnhet). Hur är detta möjligt? Jag beställer målföljning från OV3 (En stridsledningscentral i ett bergrum i Stockholmstrakten) för att få bekräftat att stationen är OK.

Jag tog mina kollegor i försvar och sade att de säkert kunde sin radarstation men att det i den utbildning de gått kanske saknades några lektioner i avancerad mätteknik, sådant som jag hade lärt mig på RMS.
Efter den här händelsen var det ingen som ifrågasatte min kompetens som radartekniker. När F 17 i slutet av februari 1969 åkte till Vidsel för det andra provskottet med Rb 68 fick jag åka med, både som robot- och radartekniker.

Ingmar skrev gärna egna instruktioner att ha som stöd vid sitt arbete. En del av dessa har han sparat och denna förställer videoenheten i brr.