Författat av Håkan Wall.

Samtliga grupperingsplatser hade ett telefonabonnemang för talöverföring. Radiolänkförbindelsen skulle användas som ett alternativ då både tal och data kunde överföras och utrustningen var anpassad för användning i försvarets fasta radiolänknät. Radiolänknätet är uppbyggt i ett rutsystem med knutpunkter och huvudstråk. Fördelen med att använda radiolänknätet är att om ett huvudstråk faller ur kopplas signalen vidare via ett annat huvudstråk, nackdelen är att signalerna kan avlyssnas av fienden.
Inom Flygvapnet benämndes radiolänkutrustningarna med RL- prefix samt två siffror, den första siffran angav vilket frekvensband som utrustningen arbetade i, band 2 i detta fall. Den andra siffran var ett löpnummer som tilldelades vid anskaffningstillfället. Band 2 användes endast för mindre abonnenter i Försvarets Telenät (FTN). Kapaciteten kan på grund av den använda låga frekvensen inte medge större överföringskapacitet än 12 analoga kanaler per utrustning.

I takt med att grupperingsplatserna byggs tilldelas förbanden radiolänkutrustning i den mån sådan fanns tillgänglig samt att radiolänknätet var utbyggt i grupperingsområdet.  En sammanställning per 1/4 1968 visar följande: ”7 transportabla radiolänkutrustningar RL-21 A har fördelats med 2 stycken till F8 (F8E och F8F), 2 stycken till F 10 (F10B och F10C) och en vardera till F12 (F12A), F 13 (F13B) och F 17. Dessutom har F 17 tilldelats 1 radiolänkbil 381 MT av interimstyp med RL-23 (det framgår inte vilken av F17:s grupperingsplatser som fick RL21 resp. RL23). Under juni 1968 kommer F8 (F8D) samt F13 (F13A) att erhålla radiolänkbil 381 MT (interimstyp) med RL-23, under oktober samma år får F12 (F12B) samt F10 (ersätter RL-21 på F10B) samma utrustning.
 

Efter detta saknar endast F8C utrustning men detta accepteras med hänvisning till att grupperingsområdet inte är möjligt att radiolänkansluta förrän 1971. Under denna period ansluts därför F8C med direktkopplad trådförbindelse. Med början under 2:a kvartalet 1970 kommer RL-21 utrustningarna att bytas ut mot RL-23. Det innebär att samtliga kompanier även erhåller ordinarie radiolänkbil 381 MT. Efter genomfört byte hade alla kompanier en modern utrustning. Vad skillnaden är mellan en radiolänkbil av interimstyp och en av ordinarie typ har inte gått att fram när denna text författades 2022.

Radiolänkbil 381 (bild 001, nedan).
Källa: FMV.

Detta är den enda bild vi fått fram som visar Radiolänkbil 381. Bilden är tagen under F 13 sista övning 1977, när förbandet är på väg till övningsplats :85 Västra Ed.
Foto: Hans Fehrnström.

Den radiolänkplats som fanns på varje grupperingsplats var placerad så att man dels hade bra skyl och dels en fri väg genom luften till avsedd motstation som var placerad vid en knytpunkt i radiolänknätet. Avståndet till robotgruppcentralen skulle vara minst 175 meter och maximalt 780 meter då anslutningskabeln var 800 meter lång. I många fall låg radiolänkplatsen utmed det befintliga vägnätet, bara några meter innanför diket, men på vissa platser har man anlagt ny väg. På platsen fanns en uppställningsplats för fordon samt ett mastfäste i betong för montering av mast. Masten var en Vibe-mast av fackverkstyp som hissades upp till lämplig höjd med en vinsch, vanligen 20-24 m, i toppen av masten satt två stycken riktade antenner. En jordningskabel anslöts till mastfästet.

Samtliga tre grupperingsplatser inom samma grupperingsområde var riktade mot samma länkmast så vid omgruppering behövde man inte byta frekvens. Nackdelen med detta förfarande var att om motstationen blev utslagen så blev hela grupperingsområdet utan radiolänkförbindelse. I handlingen från 1968 anges att förbandet skulle förses med en extra uppsättning frekvenser (till en annan motstation) men detta genomfördes aldrig. I första hand placerades motstationen på radargruppcentralernas länkmast. Om denna låg för långt bort användes närmaste länkmast i nätet. Utrustningen i motstationen var alltid påslagen för att robotförbandet skulle kunna koppla upp sig när som helst.

De första åren mätte flygvapnets personal ”tekniska länkstråk” varje år, men efter några år slutade man med det. Att mäta ett länkstråk innebar att man testade att signalen nådde fram mellan två punkter, i det här fallet ville man testa att signalen nådde fram till slutstationen (grupperingsplatsen). Eftersom krigsgrupperingsplatsen var hemlig mätte man i stråket, antingen framför eller bakom den riktiga mätpunkten. Det som kunde påverka framkomligheten är nya byggnader och växtlighet.
Personal från Försvarets Telenät gjorde en sambandskontroll några gånger per år, i detta fall var det för att kontrollera funktionen.

Kent Kindström som var ansvarig för en servicegrupp inom FTN berättar hur de gick till väga. ”Eftersom man inte fick besöka krigsgrupperingsplatserna så är mina geografiska erfarenheter endast från övningsplatsen vid Västra Ed. Den radiolänksändare vid Radargruppcentral O1S i Hannäs som användes för att skicka styrdata hade en fast installerad antenn och med den skulle samtliga grupperingsplatser (inom F13 B) kunna nås. När det gällde F 13:s norra grupperingsområde (F13A) så saknades där övningsplats vilket krånglade till det de gånger som det behövde göras en sambandskontroll i det området. Problemet löstes genom att robotkompaniets radiolänkbuss upprättades på parkeringen till Kolmårdens djurpark och därifrån kunde sedan sambandskontrollen genomföras.  Radiolänkantennen på Radargruppcentral O1N var riktad rakt över djurparkens parkering mot de bortanför liggande krigsgrupperingsplatserna.  Sambandsfunktionen säkerställdes och ingen hade besökt någon krigsgrupperingsplats.”

Kent Kindström har hjälpt oss med nedanstående beskrivning av de olika radiolänksystemen.

RL-21 A var monterad i en s.k. hydda (en mindre byggnad av plast) som var placerad på en två-axlad släpkärra. Varje förband hade två utrustningar, en för tal och en för data. Dessa strömförsörjdes via kabel från robotgruppcentralen. Det fanns ingen plats för masten på kärran utan den transporterades på lämpligt fordon.Skillnaden mellan RL-21 och RL-23 var det tekniska utförandet. Bägge erbjöd samma kommunikationstjänst (d v s en analog kanal med överföringsbandbredd 4 kHz). RL-21 var en äldre utrustning, elektronrörsbestyckad, stor och klumpig och med stort effektbehov.
RL-23var installerad i radiolänkbil 381. RL-23 var en svensktillverkad (SRA) en-kanals radiolänkutrustning.

Frekvensen var runt 400 MHz. Rb-68 förbanden hade två utrustningar och varje utrustning kunde överföra en talkanal med frekvensomfång 0,3 – 4 kHz, som en vanlig analog telefonkanal alltså. I Rb-68 fallet användes länken till att sända data från RRGC vilket gjordes med modem som omvandlade den digitala signalen till analoga toner inom talbandet. Som i Internets ungdom då man satt hemma med modem som ”tjattrade” under uppkopplingsfasen.

Som antenner användes främst en riktantenn som hette 2/9 vilket innebar att den användes till frekvensband 2 (RL-23). Siffran 9 stod för antennförstärkningen 9 dB. Antenn 2/9 var ganska bred i loben och antennerna i RRGC-änden var fast inriktade med sådan riktning att samtliga krigsgrupperingsplatser för det aktuella området kunde nås. I Rb-68 änden riktades antennen mot RRGC vid upprättandet./
 
Radiolänkbil 381 var en skåpbil av modellen Opel Blitz. I Försvarets materielverks reservdelskatalog finns en tecknad bild (001). Den stämmer väl överens med hur Opel Blitz såg ut före 1965 då modellenfick en fullständig makeover. Alltså är Radilänkbil 381 av årsmodell 1961-64.

I skåpet var allt utrustning som behövdes installerad. Hur utrustningen var placerad framgår av reservdelskatalogen (002 samt 003). Antennen var lastad på taket, vilket visas på bild 001.
På bild 007 finns en del intressanta detaljer. Bilden visar Wibe-masten med alla sektioner samt hur den förankrades både på betongfundamentet samt med staglinor. Längts ner på bilden ser man packlådor för utrustningensamt kapellet som masten transporterades i. Nr 29 är vindspelet och nr 34 hisslinan. Längst upp i bilden ser man hur masten restes med hjälp av en hjälpmast, nr 52.
Bild 008 visar vindspelet i detalj.

Uppställning av RL-21.
Källa: FMV
 

Radiolänkutrustning, RL-23.
Källa: FMV.