Skarpt läge i norr

Texten nedan är författad av Ingemar Persson som vid tiden arbetade som radartekniker vid Telub i Växsjö.

Det övergripande ansvaret för Robotsystem 68 hade FMV (FlygMaterielVerket). För att testa systemet och visa att det verkligen höll måttet planerade FMV ett antal provskjutningar. Första flottilj att få ”äran” att åka upp till skjutfältet i Vidsel med ett robotförband och skjuta på riktigt blev F8 i Barkarby. Skjutperioden inleddes den 23 april 1968. Telub fick i uppdrag att skicka med specialister på robot med zonrör och lavett, Rbgc (Robotgruppcentral) med datamaskin samt belysningsradarn. Det skulle väljas ut de mest lämpade både från ”pappersvändarna” på tekniska avdelningen inne på huvudkontoret och de ”med skruvmejsel” i Risinge och på resegruppen. Alla kände sig som mest lämpade. Det var ett stort äventyr som väntade. Det var första gången en sådan här uppskjutning skulle ske i Europa. Vidsel hade det enda skjutfältet som var tillräckligt stort för att tillåta skjutning med det här vapenslaget. Den engelska tillverkaren BAC hade fått göra sina ganska få provskjutningar i Australien. Nu var man mycket intresserad av att följa denna skjutning och skulle sända en stor delegation.

Jag insåg ganska snart att jag inte var aktuell att få följa med, ny i radargruppen som jag var och dessutom utan formell utbildning. Men så fick jag veta att den robotansvarige på FMV, Rolf Nordström hade begärt att jag skulle följa med till Vidsel. Det var så att jag på eget bevåg hade utvecklat en snabbtest av roboten som kunde utföras från Rbgc. Före uppskjutning styrdes många funktioner i roboten från Rbgc och när jag började som serviceingenjör på radar fick jag ofta anledning att gå in i Rbgc. Även radarn styrdes av och lämnade information till Rbgc. Jag fann mycket i Rbgc som var lika det jag kunde från testriggen i Risinge. Med den utrustning som fanns i Rbgc kunde jag sammanställa en miniversion av det testprogram vi körde från testriggen. Vid något tillfälle hade jag visat Rolf Nordström från FMV hur enkelt det var att snabb bilda sig en uppfattning om robotens ”allmäntillstånd” med den här snabbtesten. Han gillade det han såg men han tyckte att det borde ha varit den tekniska avdelningen som tagit fram testet. Nu planerade han att lägga in testet i nerräkningsschemat bara några minuter före FIRE. När all annat var testat och klart skulle det bli min uppgift att testa och godkänna roboten precis innan uppskjutning. Jag fick också ansvar för att montera tändarna och göra förbindelseprov på avfyringskretsarna till startraketerna. Det skulle göras någon timme före avfyring.

Efter många förseningar på grund av olika fel som måste åtgärdas och framförallt på grund av dåligt väder drog det ut på tiden. Ett antal teodoliter (optiska kikare) fanns utplacerade i terrängen utmed den beräknade skjutbanan och alla dessa måste rapportera klar sikt, annars gick det inte att skjuta.  Efter ett par veckor upptäckte vi en hydraulläcka på en av robotarna, därmed var den oanvändbar innan den hade reparerats och det kunde inte göras i Vidsel. F 8 hade tre robotar med sig till RFN som skjutfältet kallades. Två stod på lavetter och en stod i reserv. Den läckande roboten (Nr:48) fick plockas ner från lavetten och reservroboten (Nr:56) fick inta dess plats. Från skjutledningen i Punkt C beordrades om ett totalprov. Långtidsprognosen visade på troligt bra väder om lite mer än en vecka. Vi körde en simulerad nerräkning och när vi kom till mitt robotprov tog det stopp. Kursgyrot på robot 56 visade för stor avdrift. Efter en eventuell uppskjutning skulle den förmodligen inte kunna hitta målet beroende på att den skulle avvika för mycket från den beräknade banan.  Mina beräkningar stöddes av experter både från FMV och BAC. Nu blev det kris.

För att starta en skarpnerräkning krävdes två lavetter bestyckade med felfria robotar. Vid ett möte under ledning av skjutledaren Svärnby togs beslutet att byta gyro på Robot 56. Det bedömdes som det säkraste av några olika alternativ. Det var bara en liten hake. Ett sådant byte måste ske på Telubs robotverkstad i Risinge. Det var inget som gick att göra ute i fält. Men för flygvapnet med tillgång till flera Herkulesplan var detta inget stort problem. Efter ett samtal till F 9 i Säve utanför Göteborg skulle en Herkulesmaskin anlända till RFNs flygplats i Myrheden inom några timmar.  Jag fick ansvaret att åka ner med roboten till Risinge och få den reparerad.

Först ringer jag till Rolf i Risinge och ber honom att ta fram de reservgyrona som finns i förrådet och testa dem och välja ut det som hade allra minst avdrift. Han skall sedan vara beredd att göra bytet under natten. Tidigt nästa morgon måste jag flyga tillbaka med roboten till Vidsel. Han måste också ordna med att en lastbil kommer ner till militärflygfältet i Uråsa och transporterar upp roboten till Risinge.Personal från F8 kör ner roboten till Myrheden. När vi kommer dit står Herkulesen redan där. Lastningen går bra och efter någon timme stiger jag och tre besättningsmän snabbt mot skyn. Efter styvt en och en halv timme landar vi i Uråsa och Rolf står där och tar emot oss. Han tar ansvar för roboten och jag kan åka hem till Mörners väg för att få några timmars sömn.

Äntligen, för lördag och söndag såg väderleksprognoserna riktigt bra ut. Det bestämdes att nedräkningen skulle börja klockan 02:00 natten mot lördagen den 18 maj. Nedräkningen löpte utan några större avbrott. Mitt snabbtest av roboten gick bra och jag fick vara kvar i Rbgc de få minutrarna fram till det stora ögonblicket. För varje sekund som gick steg spänningen. Löjtnant Tomas Warming från F 8 satt vid stridsledningsbordet. (Vid sidan av militärlivet var han Kronprins Carl-Gustafs adjutant och dessutom målvakt i Södertäljes allsvenska hockeylag. Senare i livet blev han ståthållare på Strömsholms slott).

- Termobatterierna i roboten aktiverade – Målroboten i luften – Radarn har låst och följer målet – Från
ledningscentralen: Eldtillstånd.
Löjtnant Warming lyfter undan säkerhetslocket och trycker på den ilsket röda knappen FIRE.
Rbgc står bakom en skyddsvall inte långt från utskjutningslavetten. Alla förväntar sig ett vrål när de fyra startraketerna tänder och slungar iväg roboten. Men i Rbgc hör vi ingenting, absolut ingenting. Alla ställer sig frågan: Vad är det som har hänt? Dörren till Rbgc öppnas och in kommer en gruppchef från F8. Stammande får han fram: ” M… Miss… Missfire. Roboten ligger kvar på lavetten”. Ledningscentralen avlyser omedelbart ett stort område runt roboten. Ingen får gå fram, ingen vet vad som kan hända för ingen vet vad som har hänt, utom en, Jan Frånlund från tekniska avdelningen på Telub. Han kommer direkt fram till mig och konstaterar att ”det är ni i Risinge som har gjort fel, ni har inte monterat och anslutit tändarna till startraketerna på rätt sätt, det borde ni ha upptäckt när ni kontrollmätte kretsarna.” Han var väl medveten om att det var jag som var ansvarig för och hade utfört de jobben. Själv var jag ganska (?) säker på att jag hade gjort allt på rätt sätt, men om jag hade missat att ansluta någon kabel så skulle det naturligtvis ge det resultat vi nu hade, en robot som inte kunde flyga. Medan han står och anklager mig för att ha orsakat detta anticlimax hörs det i områdets högtalaranläggning; "Jan Frånlund till ledningscentralen omedelbart. Jan Frånlund till ledningscentralen!" Med tunga steg vandrar han iväg och med en suck undslipper han sig: ”Varför just jag, varför just jag?" Han var ansvarig för översättning och anpassning av de instruktioner som vi arbetade efter, kände han på sig att han kanske hade gjort fel?

Efter ett par timmar och utan någonting hade hänt med roboten mer än att batterierna nu var urladdade ansågs det säkert att gå fram och undersöka vad som hade hänt. Till min lättnad konstaterades att alla kablar satt som de skulle, det var alltså inte mitt fel att uppskjutningen hade misslyckats. Då upptäckte någon att det bakre rammotorskyddet på den nedre rammotorn var borta. Roboten drevs av rammotorer. Dessa saknar kompressorer och börjar arbeta först när roboten når överljudsfart och matas med naturligt lufttryck. Motorerna skyddas av en främre och en bakre kåpa. Strax före start skall den främre kåpan skjutas bort med hjälp av en krutpatron. Den bakre sitter fast i lavetten med en nylontråd och skall ryckas bort när roboten lämnar lavetten. Nu visade det sig att den främre kåpans fästanordning var felkonstruerad och höll fast kåpan så hårt att trycket från krutpartonen inte orkade få loss den, i stället flög den bakre kåpan iväg och träffade spärren som höll fast den 191-poliga kontakt som utgjorde navelsträng mellan lavett och robot. När den kabeln var borta hjälpte det inte att Löjtnant Warming tryckte på FIRE. Signalen kom aldrig fram och roboten låg kvar.

När allting var klarlagt var det en sak som förvånade. Problemet med det främre rammotorskyddet var känt i England och ingen modifiering var gjord och ingen i Sverige hade fått veta något. Men det man fick veta var att dåligt väder var i antågande. Utan några längre diskussioner beslöt skjutledningen att göra ett nytt försök redan kommande natt. Robot 56 hade nytt gyro och var redo för en himlafärd. Den nya nedräkningen började också klockan 02:00. Den här gången gick allt bra och roboten gick till väders den 19 juni 1968 klockan 03:30. Den träffade målroboten. Slutet gott, allting gott!

Första provskottet med Rb 68 i Vidsel söndagen den 19 maj 1968, 03:30.
Foto: Cleive Hornstrand.

Vid lunchtid på söndagen blev jag ombedd att åka ner till hotell Renkronan i Vidsel. Där var hela skjutledningen samlad. Höga befattningshavare från Flygvapnet, FMV och RFN. Skjutledare Svärnby välkomnade mig in i konferensrummet där herrarna satt. Han ville bara tacka mig för ett väl genomfört arbete. Utan min insats med snabbtesterna hade inte resultatet blivit så lyckad som det till sist blev. Jag fick med mig en hälsning till Rolf i Risinge som på natten hade fixat till roboten så att den blev skjutklar. Som bevis på hans uppskattning fick jag motta en robotslips.

Robotslipsen!
Foto: Fredrik Lagerlöf.