Författat av Fredrik Lagerlöf.

Ett anskaffande av svenska kärnvapen hade varit, oavsett om de var svensktillverkade eller inköpta från annat land, en synnerligen känslig och komplex fråga. Stora delar av det politiska etablissemanget var emot svenska kärnvapen, så även delar av den militära ledningen men det fanns också de som ansåg att svenska kärnvapen var en förutsättning för fred i vår region. Det hävdades från vissa led att den så kallade terrorbalansen mellan öst och väst, primärt mellan Sovjet och USA förstås, skulle förbättras ytterligare om även Sverige besatt en egen kärnvapenarsenal. Dessutom ansåg samma led att svenska kärnvapen ytterligare skulle förstärka den svenska säkerheten ty aldrig hade en kärnvapennation angripit en annan kärnvapennation. Insatserna vid ett angrepp skulle sannolikt bedömas vara allt för höga om den man angrep skulle ha möjligheten svara ”med samma mynt”.    
 
Det svenska kärnvapenprogrammet bredrevs mellan 1945 och 1972. Fram till 1958 bedrevs det hemliga programmet med utgångspunkten att Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Ett beslut i riksdagen samma år innebar att forskningen därefter skulle inriktas på skydd mot kärnvapen, dock med ett bibehållande av handlingsfrihet och att vid behov senare byta linje. Kärnvapenprogrammet bedrevs efter 1958 under beteckningen ”utökad skyddsforskning”, en beteckning som var medvetet ospecifik och som därmed lämnade en hel del ”frihet” åt berörda parter. Denna frihet ledde så småningom till en del kontroverser eftersom vissa personer, företrädelsevis av politiker på den vänstraste vänsterkanten, tyckte att både militär och forskare gått långt längre än vad riksdagens beslut stipulerat. Linjen om handlingsfrihet övergavs 1966 och i och med Sveriges godkännande av Icke-spridningsavtalet 1968 påbörjades avvecklingen av det svenska kärnvapenprogrammet. 1972 var programmet helt avslutat.
 
Men vad var då planerna för de svenska kärnvapnen, vilka system skulle ha kärnvapenkapacitet och hur skulle de användas? Mycket som rör det svenska kärnvapenprogrammet är än idag skyddat av en röd stämpel dubbla ramar, det vill säga kvalificerat hemligt, men ett och annat har trots allt kommit fram via avhemligade handlingar samt via ett flertal böcker skrivna av initierade personer.  Det man dock kan konstatera är att ett anskaffande av kärnvapen inte bara hade inneburit ett omfattande forsknings- och konstruktionsarbete (förutsatt att man valt linjen att själv konstruera de svenska kärnvapnen), men också att det krävts en helt ny typ av organisation runt dessa. Särskilda kärnvapenförband hade behövts utbildas och ett helt nytt och specialanpassat kontroll-, kommunikation-, och ledningssystem hade krävts för att kunna uppfylla de mycket höga säkerhetskraven som ett system av denna kaliber hade krävt. Lagerhållning och beredskapstjänst vid de olika förbanden förutsatte en rigorös bevakning och behovet av säker information i en krigssituation ställde nya och svåra krav på underrättelse- och spaningssektorn.
 
För svensk del var A 32 Lansen det mest lämpliga valet för att bära de svenska kärnvapnen. Systemet var redan aktivt, det var ett attackflygplan och ett flygsystem bedömdes i stort vara bäst lämpat rent operativt i alla avseenden, såsom rörlighet, hastighet och flexibelt uppträdande. Men det fanns även andra kandidater till bärare av de svenska kärnvapnen. A 36 (projekt 1300) var ett projekterat tungt attackplan som i sin vagga planerades att ingå i det svenska kärnvapenprogrammet. A 36 hade kunnat bära atombomber på upp till 800kg och skulle ha haft en räckvidd på dryga 400km vilket hade gjort det möjligt att nå Baltikum som då var en del av Sovjet. Projekt 1300 kom i ett flertal olika utkast innan projektet lades ned på 60-talets första hälft med hänvisning till att kostnaden för varje enskilt flygplan blev för hög. Bandkanon 1 omges av envisa rykten som säger att den delvis konstruerades för att kunna avlossa projektiler bestyckade med kärnvapenspets. Detta har dock aldrig kunnat beläggas med dokument men det finns faktiskt en reklamfilm, producerad av Bofors på 60-talet, där den engelsktalande speakern redogör för att Bandkanon 1 ska kunna användas för detta ändamål. 
 
Parallellt med det svenska kärnvapenprogrammet förekom även diskussioner om huruvida man hade möjlighet att köpa kärnladdningar och vapenbärare från utlandet då man ansåg att det sannolikt var mer ekonomiskt och tidsmässigt försvarbart att göra så. Under 1958 och 1959 förhandlade Sverige med USA om att köpa luftvärnroboten Bomarc, ett system med mycket lång räckvidd och ett system som var klart lämpat för att bära kärnladdningar. USA underströk dock att en försäljning av Bomarcsystemet inte skulle inkludera några kärnladdningar då den amerikanska policyn i kärnvapenfrågor var att undvika att fler länder skaffade sig kärnvapenkapacitet. I kärnladdningsgruppens hemliga betänkande (utredningen tillsattes i juni 1961) konstaterades att förutom Bomarc så var den brittiska luftvärnsroboten Bloodhound samt de amerikanska jaktrobotarna Falcon och Genie mest lämpliga att förses med kärnladdingar. I slutet av 1961, dvs samtidigt som kärnladdningsgruppens utredning pågick för fullt, hade Socialdemokraterna en gång för alla avvisat tanken om inköp från utlandet, oavsett om det gällde kärnladdningar eller potentiella vapenbärare och anledningarna till detta var primärt två. Ett inköp hade med största sannolikhet lett till ett mycket omfattande militärt samarbete med det land man valt att köpa kärnladdningarna eller vapenbäraren ifrån och detta rimmade illa med den svenska neutralitet och alliansfrihetsprincipen samt att ur en utrikespolitisk synvikel så kunde ett inköp av konventionella vapen med dubbelsidig användning, dvs vapen som kan användas med eller utan kärnladdning, medföra att Sverige skulle kunna betraktas som et potentiell kärnvapenmakt även om det inte fanns några kärnvapen att tillgå.

Ur detta perspektiv får man nog anse det tämligen förvånande att Sverige ändå anskaffade två av de vapensystem som den hemliga kärnladdningsgruppens utredning senare förordade. I mars 1959 beslutade flygvapenledningen att den senaste versionen av jaktplanet Draken, J 35F, skulle förses med jaktroboten Falcon och i april 1962 beviljade riksdagen anslag för sex divisioner Bloodhound MKII. Noterbart är att båda systemen tillhörde flygvapen. Om det med hänvisning till det ovanstående fanns någon kvalificerat hemlig tanke bakom detta kan vi idag bara sia om, men att det blev just dessa två system, och det fanns många system att välja på, var nog ingen slump.

Det finns mycket lite information tillgänglig om hur man operativt hade tänkt använda en kärnladdad Rb 68. Den information som finns baseras helt och hållet på muntliga uppgifter från de som var med och är egentligen inget annat än spekulationer. Det får dock bedömas som troligt att en kärnladdad Rb 68 skulle vara ett mycket effektivt vapen mot exempelvis ett större ankommande luftlandsättningsföretag. Man skulle med en luftdetonation mitt i flygföretaget, eller i dess omedelbara närhet kunna ”rensa luften” och få, om ens något fientligt flyg skulle klara sig utan skador. Man kan också tänka sig att en kärnladdad Rb 68 skulle kunna användas mot marina invasionsföretag eller andra större marina ansamlingar. Ett invasionsföretag hade dessutom med sig flygskydd så med en eller två robotar så kunde man troligtvis sätta ett ganska effektivt stopp med stora förluster för angriparen.

Exakt hur man tänkte sig användandet av kärnladdade Rb 68 får vi kanske aldrig veta. Sverige blev aldrig någon kärnvapenmakt och de handlingar som finns kvar från dessa tider är sannolikt väl undangömda i något arkiv. Dessa handlingar går nog att leta fram, frågan är dock om man får läsa dem?

Källor: Samuel Palmblad - Davids slunga ”Frågan om svenska kärnvapen under 1950-talet sett ur ett militärt perspektiv” sid 25, 25, 26. Telefonintervjuer - Åke Janneryd C Rbbat F 13. Wikipedia.