Grupperingsplatser, allmänt

Författat av Fredrik Lagerlöf.

Det fanns flera olika typer av grupperingsplatser. Fredsgrupperingsplats, övningsgrupperingsplats, exercisplats och krigssgrupperingsplats. Utseendet och platsens funktion varierade beroende på vilken typ av grupperingsplats det rör sig om.

Inne på flottiljområdet fanns fredsgrupperingsplatsen och exercisplatsen. Fredsgrupperingsplatsen byggdes efter engelska ritningar och robotplattorna var åttkantiga till formen. Exercisplatsen, där det i huvudsak bedrevs enklare övningar exempelvis montering och nedmontering av lavett och robot, var en större hårdgjord yta med lavettfästen i betongen. Exercisplatsen låg oftast i närheten av robotförrådet. Samtliga övningsdividsioner hade uppgifter som kuppförsvarsförband vilket gjorde att man även i fred hade en mycket hög beredskap. Beredskapsuppgifterna sköttes från fredsgrupperingsplatsen där en beredskapsgrupp alltid var eldberedd med några få timmars varsel. Fredsgrupperingsplatsen var konstant uppkopplad med trådsamband via flottiljens kommandocentral (KC) mot Lfc.
 

På bilden ovan syns tydligt de åttkantiga robotplattorna vid fredsgrupperingsplatsen på F 8 Barkarby.
Foto: Eniro.
 

Flygfoto visande fredsgrupperingsplats vid F 10 Ängelholm.
Foto: Lantmäteriet.
 

Bilden visar de enda kvarvarande lavettfästena vid exercisplatsen på F 8 Barkarby. Exercisplatsen, som var samma plats där Rb 68-systemet premiärvisades den 12 maj 1965 för svensk och utländsk media, ligger på den hårdgjorda delen av bantröskel 21.
Foto: Niklas Börjesson.
 

Övningsgrupperingsplatserna byggdes mellan åren 1967 och 1968 och låg cirka 10 mil från flottiljen. F 8 och F 10 hade varsin egen övningsgrupperingsplats medan F 12 fick dela med F 13 och F 17. Syftet med dessa platser var att robotförbanden skulle kunna öva under fältmässiga förhållanden, dvs i den miljö där de i händelse av krig skulle gruppera och strida. I och med övningsplatsernas tillkomst så fick även robotförbanden möjlighet att öva förflyttning i kolonn på ett helt annat sätt än tidigare. Robotplattorna konstruerades enligt engelska ritningar och är, likt fredsgrupperingsplatserna, åttkantiga. Vissa övningsgrupperingsplatser var inhägnade med taggtrådsförsett staket och förbudsskyltar som påvisade tillträdesförbud och förbud mot fotografering fanns uppsatta.
 

Robotplatta 3 vid övningsplats :15 Alunda tillhörande F 8 Barkarby.
Foto: Håkan Wall.
 

Krigsgrupperingsplatsernas position bestämdes utifrån analyser om var de fientliga flygföretagen skulle komma ifrån, dvs deras troliga rutt mot Sverige. Därefter analyserade man var man helst ville skjuta ner dem och jämförde detta med robotarnas räckvidd. På detta vis fick man fram olika "grönområden" längs med östkusten där man teoretiskt skulle kunna placera robotarna, man räknade så att säga bakåt. Grönområderna markerades med cirklar på kartor och därefter åkte man ut till dessa områden och rekognoscerade efter lämpliga platser. Lämpliga platser bedömdes efter bla topografi och redan existerande- och användbara landsvägar. När lämpligt område hittats kontaktades markägaren och förslag om arrende lades. Inget sas om vad marken skulle användas till. Om överenskommelse nåddes skrevs kontrakt och området var därefter redo för att byggas på.
 

Infart till krigsgrupperingsplats :150 Österlövsta.
Foto: Fredrik Lagerlöf.
 

Totalt sett rekognoscerades ungefär tvåhundra platser. Många av dessa platser bedömdes vara inaktuella, exempelvis på grund av dåliga markförhållanden, fornminneslämningar, vattenskyddsområden och trilskande markägare. Slutligen byggdes mellan åren 1967 och 1972 trettiotre krigsgrupperingsplatser fördelat över tolv grupperingsområden längs med östkusten, från Uppland i norr till Skåne i söder.

Varje krigsgrupperingsplats är unik i sin utformning. Fyra robotplattor, plats för belysningsradar, robotgruppcentral, kraftaggregat samt fundament för simultator- och telemast fanns vid varje plats men var de stod och slingans utformning skiljde sig från plats till plats. Detta var en medveten strategi för att försvåra identifikation, men som också delvis kom naturligt eftersom "naturen" inte ser likadan ut överallt.
 

Robotplatta 29 vid :59 Sadelmakartorp tillhörande grupperingsområde F8F.
Foto: Håkan Wall. 

Robotplattorna på krigsgrupperingsplatserna skiljer sig utseendemässigt från robotplattorna vid övningsgrupperingsplatserna och fredsgrupperingsplatserna så till vida att de är fyrkantiga istället för åttkantiga. Robotplattorna vid krigsgrupperingsplatserna är konstruerade efter svenska ritningar då man hade kommit fram till att det var mycket billigare att gjuta en fyrkantig platta än en åttkantig. Dessutom så medförde detta att de skulle vara svårare att identifiera syftet med plattorna. Om en potentiell fiende skulle försöka hitta och kartlägga var robotarna skulle grupperas, skulle de leta efter åttkantiga plattor inte fyrkantiga. 
 

Krigsgrupperingsplats :73 Backaryd tillförande grupperingsområde F17A Blekinge.  51 - 54 markerar plats för robotplatta, 55 markerar plats för belysningsradar, 56 markerar plats för robotgruppcentral, 57 markerar plats för kraftaggregat, 8 markerar plats för simulatormast och 9 markerar plats för radiolänkmast.
Källa: FortV. 
 

Krigsgrupperingsplatserna omgärdades av mycket hög sekretess. Vid byggnationen var antalet entreprenörer starkt begränsat och de fick av naturliga skäl inte veta vad det var för något de byggde eller vilken försvarstillhörighet anläggningen hade. Efter att byggnationen inspekterats och godkänts lämnades grupperingsplatsen över till respektive förband. Därefter besöktes platserna årligen av behörigt personal från förbanden för att säkerställa grupperingsplatsernas skick. Vid dessa årliga inspektioner fick man inte bära uniform eller färdas i militära fordon. Civila kläder och civilt fordon användes för att minimera risken för att  platsen kopplades ihop med militär verksamhet. Markägaren fick skriva på papper om tystnadsplikt. Inga staket eller skyltar sattes upp.

För att ytterligare minska risken för upptäckt, både från marken och från luften, maskerades krigsgrupperingsplatserna. Robotplattorna målades i samband med anläggningsarbetet gröna. I mitten av 70-talet målades robotplattorna om i ett grönt och svart/brunt mönster. Slingan täcktes med bark för att försvåra upptäckt från luften. Sly och träd tilläts växa relativt fritt, eftersom Rb 68 hade en mycket brant avskjutningsvinkel kunde vegetation växa mycket nära robotplattorna.
 

Färgrester i grönt och svart vid :59 Sadelmakartorp.
Foto: Håkan Wall.
 

Under sent 60-tal och tidigt 70-tal utfördes prov med en ny typ av robotplatta. Konstruktionsmässigt var det "tårtbitar" av metall som lades ut på marken och bildade en ring. Fördelen med denna robotplatta var att den var transportabel och tanken var att robotförbanden skulle ha robotplattan med sig. I och med detta så skulle behovet av i förväg anlagda krigsgrupperingsplatser minska. Robotplattorna i betong behövdes inte längre och rent teoretskt skulle man kunna skjuta var som helst ifrån förutsatt att rätta topografi- och markförhållanden fanns. Det planerades för fyra nya grupperingsområden, så kallade förstärkningsområden, om vardera tre kluster, fast då utan robotplattor i betong.

Systemet med transportabel robotplatta planerades att driftsättas under hösten -73, men allt arbete med de nya grupperingsområdena upphörde i mars 1973.  
 

Transportabel robotplatta i metall. Platsen är F 10 Ängelholm.
Foto: Med tillstånd ur Dag Malmströms samlingar.